En berättelse från insidan

Jag skulle vilja berätta en liten sak.
Som alla vet är deprissioner en mycket svår sak att hantera. Särskillt ensam. Och det bevisas ju genom att allt fler ungomar och vuxna tar livet av sig i ren desperation. Men jag vill ge er en sak som inte kanske inte syns så värst ofta. Det är en berättelse från insidan. Hur det känns att ha en hemsk men vanlig sjukdom som förstör ens liv.

Jag har fått diagnosen "Panikångest". Vet ni hur lång tid det tog att ställa den diagnosen? Fyra år. Det var för att ingen lyssnade på mig. När jag var nio år så slog allting emot mig ganska hårt. Jag flyttade 100 mil för att bli mobbad i en ny skola, och min far, ja, han flyttade inte med oss. Jag blev helt enkelt deprimerad. Det var inte bara därför, men jag tror inte det passar sig att nämna så mycket mer än att jag växt upp bland alkohol och bråk. En positiv sak kom från dessa år i Norrland. Jag kan ta hand om mig själv. För det gjorde ju ingen annan, eller hur?

Nåja, jag ska inte klaga så mycket. Jag hade i alla fall tak över huvudet och människor som älskade mig. Även fast de fyllande till allt som oftast. Men som sagt, allting ändrades till det något bättre i Älvdalen. Det är en liten håla mitt i norra Dalarna. Många har varit där, men ingen minns det. Jag vandrade runt i ett evigt mörker. Så mycket minns jag av min mellanstadietid. Och att jag färgade håret glassigt lila under femman. Det kan jag meddela, det var inte populärt.

Mitt liv utvecklades till ett kaos i början av sjuan. Mobbingen som jag upplevt innan var enbart en försmak på det helvete jag fått uppleva årskurs 1 - 6. Under den tiden så började jag med något mycket onyttigt. Jag började skära mig. Självstympning kallar jag det nästan. För de ärr som pryder min kropp är många, och de kommer inte försvinna inom en snar framtid direkt. Just då, var jag bättre död än levande. Varje dag kändes som ett kolsvart heltäckningsmatta som virats runt mitt ansikte. Det var då jag började få ångest.

Jag kunde sitta i mitt rum och nästan gråta för att jag kände mig så sjukligt instäng. Jag hyperventilerade och skar mig frenetiskt. Dagen efter, när jag insett att det är svårt att täcka över 30 sår, började de igen. De skrek "hora" åt mig vart jag än gick, och jag som är så lätt irriterad blev ju spritt språngande. Först gjorde jag ingenting. Jag bara satt i mitt rum om kvällarna och undrade vad som var fel på mig.

I åttan därimot var taggarna vända utåt för min del. Den som vågade säga nånting, blev nerslagen direkt. Och jag är inte en liten flicka heller. Jag är en tyngdlyftare som spenderat mina dagar med att lyfta både skrot och vänner. De sprang mycket vilt och glatt ur min väg. Men de tystnade iallafall, det var huvudsaken. Dock mådde jag såklart inget bättre. Jag var numer nästan aldrig i skolan eftersom jag sedan länge lärt mig att hata denna plats så mycket. Lärarna var ju inte sena med att klaga, och sociala blev indragna. De ansåg att jag borde ta en paus från min mor.

Vi var nämligen inte vänner under den här tiden. Vi hatade varandra konstant och det enda ljudet som kom från vår lägenhet var ilskna rop och anklagelser om både det ena och det andra. Så, de skickade iväg mig. Jag bodde hos min pojkvän och hans mor i säkerligen tre månader. Sedan så blev hon tokig och började skrika om att jag förstörde hennes son och aldrig var nöjd. Det blev slutet på en ganska lyckad tid. Men bra nog så var min mor och jag vänner igen, och det har vi varit sen dess.

Mina betyg var ju aldrig väldigt bra. Jag gick ut åttan med inte mindre än 40 p. Min mor dog nästan av ilska. Men eftersom jag faktiskt är intelligent och arbetsvillig (ehrm, ja, ibland ) så tog jag krafttag i nian. Jag gick ut med 180 p. Nu går jag Media på Lugnet gymnasiet i Falun. Och min stora dröm är att bli journalist.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga en sak. Förstår ni vad jag menar? Detta är en bråkdel av känslor och händelser som har präglat mitt liv, men de har inte försvunnit. Jag mår fortfarande inte speciellt bra, men jag har åtminstonde skaffat kontakt på BUP. Det finns människor därute som glatt har hjälpt mig att må som jag gör. Gentemot mig själv menar jag. Jag hatar inte andra, jag hatar enbart mig själv. Det kan man sammanfatta det med. Och jag har mystiska ideal som jag inte kan uppnå direkt, detta för att jag aldrig lärt mig att älska mig själv som den jag är. Men till er därute som anser att om man skär sig, så är man en dum fjortis som bara är ute efter uppmärksamhet, tänk om. Det finns vissa som gör det av anledning att de måste bli sedda, jag gjorde det för att straffa mig själv för att jag inte orkade med den press jag utsattes för. Samtidigt som jag straffa mig själv för jag inte var vacker,smal,intelligent. Helt enkelt för att jag inte var som alla andra. Tack och lov har jag hittat min tillflykt i musikens värld. Och musiken har hjälpt mig mer än vad man kan ana.