En andra chans
Han hade alltid trott att det fanns en chans till. Att det alltid skulle ordna sig, bara man lovade att det aldrig skulle hända igen. Det är en stor gåva att kunna förlåta och ge en andra chans. Så kunde det dock inte vara för alltid. Chanserna är få och någon gång måste det ta stopp. Någon gång måste han skärpa sig och sluta lita på att bli förlåten. ”Jag är också en människa, med mänskliga känslor. Det hårda skal du ser är bara en illusion, som jag ständigt målar ...
Han hade alltid trott att det fanns en chans till. Att det alltid skulle ordna sig, bara man lovade att det aldrig skulle hända igen. Det är en stor gåva att kunna förlåta och ge en andra chans. Så kunde det dock inte vara för alltid. Chanserna är få och någon gång måste det ta stopp. Någon gång måste han skärpa sig och sluta lita på att bli förlåten.
”Jag är också en människa, med mänskliga känslor. Det hårda skal du ser är bara en illusion, som jag ständigt målar upp framför dina ögon, så att du inte ska kunna skymta mitt innersta. Jag avundas dig, du som är så modig som vågar öppna dig, som vågar visa för all vem du är och att du är stolt. Jag skulle också vilja vara så modig …”
Lucas satt ihopkrupen i busshållskuren och blåste cigarettrök ut i den kalla luften. Hans kinder värkte av kylan, men han orkade inte bry sig om det just nu. Hans tankar kretsade runt det han just gjort. Det var första gången han slagit en person medvetslös. Hjärtat dunkade fortfarande kraftigt i bröstet, han kunde omöjligt lugna ner sig. Han hade lämnat gänget för att få vara för sig själv en stund. Att vara kall i alla lägen, var någonting som var viktigt. Han fick inte visa tårarna som brände bakom ögonlocken. Blodet hade forsat ur killens mun och han hade hört de rossliga andetagen när han sparkat honom i magen … han blundade och dunkade bakhuvudet i glasfönstret. Han ryckte till när han uppfattade en rörelse alldeles bredvid sig, och fann sig stirra rakt in i en flickas ansikte. Hon var blek, mycket blek, men den spetsiga lilla näsan var röd som en tomat. Hon hade en stickad randig mössa på sig så det röda håret spretade ut under mösskanten. Hon stirrade tillbaka på honom, och han väntade på att hon skulle slå ner blicken, väja från hans, men hennes blick var lika säker som hans.
”Förlåt om jag skrämde dig”, sade hon tillslut och hoppade upp på bänken bredvid honom. Hennes ben nådde inte riktigt ner till marken, så de dinglade glatt fram och tillbaka. Han vände bort blicken mot bensinstationen istället, för att se om bussen snart skulle komma runt hörnet.
”Du skrämde mig inte”, sade han tillslut och drog ett kraftigt halsbloss på sin cigarett. Han märkte att hon betraktade honom.
”Det är inte bra att röka”, sade hon och han vände ner blicken mot henne.
”Det vet jag.”
Han blåste rök på henne, så att hon började hosta.
”Varför gör du det då?”
”Men för fan…”, muttrade han och såg på henne med irriterad blick. ”Hur gammal är du?”
”Tolv, hur gammal är du?”
”Sjutton.”
Han hade åter börjat intressera sig för hörnet där bussen snart skulle komma ut. De satt i tystnad tills bussen kom och han kastade cigaretten i en vattenpöl, innan han steg på bussen. När han satte sig längst bak i bussen kunde han se flickan stiga på cigarettfimpen, för att få den helt släckt. Konstigt nog skulle inte flickan med bussen. Han undrade varför hon hade suttit där vid busshållsplatsen, för nu gick hon därifrån.
Farsan var inte hemma ikväll heller och morsan orkade därför inte laga någon mat. Hon hade köpt spagetti och köttfärssås och gjort i ordning en sallad sedan igår, allt för att farsan skulle få ha det så bra som möjligt. Så att han skulle fatta att han hade det bra hemma …
Lucas kom in i vardagsrummet och satte sig i soffan. Morsan kollade på något skitprogram och han lade sig raklång i soffan med benen i hennes knä.
”Skit i honom”, sade han med blicken mot teven. Han såg i ögonvrån att hon bet sig i läppen, så som hon alltid gjorde när hon försökte låta bli att gråta.
”Han är ju din pappa, sluta snacka strunt”, sade hon tyst. Hennes bruna lockiga hår var uppsatt i en slarvig tofs i nacken och hon såg sådär hjälplöst sorgsen ut. Han suckade och gav henne en tröstande blick.
”Om han skiter i oss, ska väl vi skita i honom”, sade han. Det svarade inte morsan på utan gäspade trött och sträckte på sig.
”Det finns färdig köttfärssås i kylskåpet som du kan värma upp och spagettin är det bara att koka. Det klarar du va?”
Han såg på henne och rynkade pannan.
”Nej, jag är handikappad.”
Hon skrattade och puttade till honom innan hon steg upp ur soffan och gick in till sig. Han satt och såg på tv en stund innan han tog sin väska, som var fylld med baguetter från Konsum.
Han stod lutad mot den hårda stenväggen och betraktade gänget som tyst väste åt varandra. Han bollade lite med en femkrona, medan han ständigt såg sig omkring. De andra drack sprit, men han hade inte lust att dricka någonting ikväll. Orkade inte vara oförlåtligt grym och elak. Inte ikväll, inte inatt.
Han märkte att de andra plötsligt blev tysta och såg att en kille kom gående uppför backen. Han var nersjunken i sin jacka och syntes knappt för luvan skuggade hans ansikte. Lucas slöt ögonen och svor för sig själv. Vad var det för en idiot som var ute och gick ensam en sådan här kväll? Han skulle inte vara hel länge till. De andra började sakta röra sig ut mot gatan, för att sedan stoppa killen. Lucas stod kvar och såg stilla på det hela. Jonte hade redan slagit killen i magen och snart låg han ner, med alla över sig. Efter ett tag orkade Lucas inte mer, utan gick fram till gänget och trängde sig fram.
”Vafan, han har ju varken pengar eller sprit på sig. Orka slå ner honom för inget”, sade han och såg kallt på de andra som skrattade.
”Skärp dig, Lucas, vad är det med dig?”
Kristian flinade och tog en klunk vodka. Lucas svarade inte, utan såg ner på killen som stönade svagt med kinden hårt pressat mot asfalten. Han sparkade honom hårt i magen och gick sedan, men rak rygg, tillbaka till stenväggen. Han orkade inte, orkade inte vara kall. Det värkte i bröstet av ilska och hat, men visste inte var det kom ifrån. Han kände för att gå hem och se hur morsan hade det. Han ville egentligen inte lämna henne ensam, nu när hon var så deppig. Ljuden som killen gav ifrån sig när slagen träffade honom, nådde knappt Lucas öron längre. Han var van vid att stänga av och fokusera sina tankar på annat. Killen fick för helvete skylla sig själv.
”Jag sticker nu och döda inte grabben, för fan”, ropade han och de andra hejade på honom och han slank in bland nattens skuggor, där ingen kunde se honom. Han gick hemåt, intill väggarna, där det var som mörkast och undvek varje ställe där det fanns tecken på folk. Tillslut satte han sig på trappan utanför sin trappuppgång och begravde ansiktet i händerna. Trots att han inte hade druckit någonting kände han sig yr. Kanske var det någon av polarna som hade gett honom fel cigaretter.
Plötsligt så öppnades dörren bakom honom, men han höjde inte blicken, för han var inte särskilt intresserad av vilken som skulle kunna tänkas komma ut så här sent på kvällen. Men det kom aldrig någon och han såg sig över axeln och fann att den rödhåriga flickan satt två trappsteg upp.
”Du är ledsen”, sade hon med vanligt samtalston. Han himlade med ögonen och vände bort blicken.
”Jag mår alldeles utmärkt.”
Flickan kom och satte sig bredvid honom och han flyttade sig lite ifrån henne, ville av någon anledning inte vara för nära henne.
”Varför är du ute så här sent?”, frågade hon.
”Det har inte du med att göra”, sade han otåligt. ”Och föresten så passar den frågan mycket bättre till dig.”
”Vad menar du?”
”Varför är DU uppe såhär sent?”
Han såg på henne och märkte att hon hade stora grå ögon och nu när hon inte hade på sig den stickade mössan, föll det röda håret ner i rufsiga slingor över ansiktet.
”Det hör inte hit”, sade hon. ”Och det har du inte med att göra.”
Det sista sade hon i samma ton som han hade sagt det i, och han reagerade direkt.
”Hör nu, din lilla snorunge! Vad är det du vill?”
Han ställde sig upp och en vanligt unge hade blivit väldigt rädd för hans upptornade gestalt, men hon satt lugnt kvar och såg upp på honom.
”Jag vill inget särskilt”, sade hon och ryckte på axlarna, innan hon började betrakta lekplatsen en bit bort. Han följde hennes blick, stod så ett tag, och gick sedan in i porten.
Det var söndag och han halvlåg i sin säng och kollade på tv. Morsan låg och sov, fastän klockan var runt ett. Han skulle träffa polarna senare och vilade upp sig inför det. Kristians flickvän hade gjort slut och hennes nya kille skulle få sig en omgång … det var så de visade upp sin uppskattning till varandra, gänget emellan.
Mörkret hade börjat lägga sig och Lucas satt utanför idrottssalen. Han kastade en blick på den stora klockan som hängde på väggen och suckade otåligt. De andra stod runt cykelstället och flinade uppmuntrande mot honom. Han var den största och elakaste av dem och de respekterade honom.
Han gled ner från bänken när killen, som hette Peter, kom ut, bärandes på en tung bag. Han slängde en blick på gänget som blängde på honom och saktade in stegen. Lucas lade en hand på hans axel och innan Peter hann reagera, slog han honom över käken. Det krasade obehagligt och Lucas skyndade sig att börja sparka på honom istället, för att glömma det första slaget. Det vara alltid det första slaget som var värst, sedan gick allting lätt som en plätt. Han märkte knappt när de andra tog honom om axlarna och tvingade bort honom därifrån. De började springa mot fotbollsplanen och stannade inte fören de var över den, och trygga bland hyreshusen. Lucas flämtade efter luft och de andra dunkade honom på ryggen.
”Bra gjort, mannen, bra gjort.”
När han kom hem satt morsan och kollade på tv och åt en tallrik cornflakes och mjölk. Hon såg inte upp när han kom in och han kunde genast registrera den ilskna blicken i hennes ansikte. Han suckade och satte sig ner i den andra soffan och lade fötterna på bordet.
”Ner med benen från bordet, jag ätet”, sade hon, utan att se på honom. Han satt kvar så med blicken på teven, utan att varken svara eller röra sig. Hon reagerade snabbt, ställde tallriken på bordet så att det skvätte mjölk över duken, och puttade hårt och ilsket bort hans ben. Nu såg de på varandra och han uppfattade ryckningar i hennes vänstra mungipa.
”Vad fan är det du håller på med?”, sade hon och hennes ögon hade fyllts med tårar och när han inte svarade slog hon honom anklagande på axeln med öppen hand, mest för att visa sin upprördhet. ”De ringde från skolan idag … du har inte varit där på en och en halv vecka! Och Birgitta hade sett dig stå och röka utanför Konsum. För fan, Lucas!”
Han lutade huvudet bakåt och såg upp i taket. Hon satte sig bredvid honom och tog tag om hans tröja. ”Se på mig, Lucas, och lyssna.”
Han suckade och såg ner på henne. ”Jag är så jävla rädd att mista dig också, fattar du inte det? Och så kommer din handledare och säger att du umgås med de där killarna … har du gjort det länge? Och att du är ute så sent på kvällarna … vad är det du håller på med?”
Hennes röst dog bort och hon lutade huvudet mot hans arm. Han knep ihop munnen och lade en hand på hennes lockiga hår. Det var för jävligt att se henne gråta, och nu var det inte farsan, utan han som var orsaken.
”Jag lever mitt liv som jag vill, mamma …”, sade han lågt och hon gnydde till.
”Jag är din mamma, Lucas, jag kan väl få hjälpa dig?”
Han log och flyttade på sin arm, så att hennes huvud lutades mot hans bröst istället, och han höll om henne.
”Nej, det är för sent för att hjälpa mig. För sent.”
”Förlåter du mig för att jag fick dig att gråta? Förlåter du mig för att jag gjort ditt liv till ett helvete? Det gör ont i mig med, ska du veta … när jag ser dig ledsen, och jag vet att det är jag som är orsaken till din smärta, så gör det ont i mig med. Kom ihåg det. Det gör ont i mig med …”
Han gick till skolan på måndagen men var bara med på den första lektionen. Han stådde inte ut med alla blickar och frågor som riktades mot honom. Och någonting som han inte sett förut; de andra skingrades när han gick, de flyttade sig en bit, så att han skulle kunna komma förbi utan att nudda dem. De var rädda, rädda att göra honom upprörd. Han skyndade sig ut från skolan och drog djupt efter andan, äntligen kunde han andas igen. Skolans trånga väggar höll på att kväva honom. Den där jävla byggnaden skulle bli hans död.
Han gick och ställde sig bakom skolan och tände en cigarett. Idrottsplanen var tom och allt var tyst. Han drog med blicken över parken och stannade på någonting som såg ut som en flicka. Hjärtat tog ett skutt och han började nästan skratta. Varför kände han en sådan glädje av att se den fåniga lilla rödhåriga flickan? Ofrivilligt gick han dit och satte sig på en gunga bredvid henne. Hon sade ingenting, såg bara på honom med de stora ögonen.
”Följer du efter mig?”, undrade han och hon log brett.
”Nej, det gör jag inte.”
De satt under tystnad och betraktade den tomma parken. De stora ekarna som omringade den var nästan nakna, för de färglösa löven hade lämnat dess grenar.
”Du går inte i skolan”, påpekade hon.
”Det gör inte du heller”, svarade han, och så blev det tyst igen. Han blåste rökringar ut i luften och hon viftade bort en när den kom nära henne.
”Du borde verkligen sluta röka”, sade hon och såg menande på honom. Hon hade på sig den där stickade mössan igen, och han kunde inte rå för att bli full i skratt.
”Är du min morsa eller?”
”Nej, men du lyssnar antagligen inte på din mamma”, sade hon och ryckte på axlarna.
”Det vet du ingenting om.”
”Det vet jag visst det.”
Han såg på henne och blev plötsligt skrämd av den stadiga blicken som han mötte.
”Var bor du?”, undrade han.
”Det har du heller inte med att göra.”
Hon log brett och hoppade av gungan, varpå hon vände sig mot honom. ”Det är meningen att jag ska vara rädd för dig va?”
Han höjde ett ögonbryn och fimpade cigaretten mot gungan. ”Du ska bara veta att det är jag inte. Det finns så mycket läskigare saker än en krossad näsa”, sade hon och med de orden skuttade hon iväg, nerför parken och ut mot vägen, varpå hon försvann bakom några hus.
Han hade tagit det som flickan sade med en axelryckning. Hon hade ingen aning om vad hon snackade om, stackarn. Nästa gång han mötte henne, vilket han nu för tiden var van vid, skulle han lära henne att man inte snackade skit med honom. När han gick och lade sig, kom hennes ord smygande. ”Det finns så mycket läskigare saker än en krossad näsa.” Visst hade hon rätt, men hur kunde hon ha en aning om …? Han kunde inte sova, kunde inte få alla ansikten ur huvudet. Alla skrämda ansikten som stirrat på honom, eller de som försökte undvika hans blick. Hur kunde han få alla att bli så rädd för honom? Hur kunde han ha fått sådan makt?
Kristian satt och lekte med en kniv, antagligen för att se så farlig ut som möjligt. Lucas betraktade de förbigående människorna, som slängde skrämda blickar på dem. Idag var det bara han och Kristian nere på stan. De andra höll på med något annat jävelskap som Lucas inte ens ville veta vad det var.
”Vill du ha pulver?”
Kristian såg på honom och han skakade på huvudet. Till och med det hade han blivit trött på. Vad var det med honom egentligen? Han som hade älskade det här livet innan. Han hade känt sig så stor och stark och rik på allt. Nu kändes allt grått och meningslöst. ”Vad är det med dig?”
Han såg upp och mötte Kristians dimmiga blick.
”Inget, trött som fan bara”, sade han.
Kristian nickade och flinade brett mot ett par tjejer som gick förbi. Lucas såg äcklet i tjejernas blickar och kände till och med han en sorts äcklande känsla när han såg Kristians flin. Hur fan kunde folk tycka att han var värre än Kristian? Han ställde sig ilsket upp och svepte med blicken över gatan.
”Vart ska du?”, hörde han Kristian sluddra.
”Iväg, kommer kanske senare”, mumlade han och skyndade sig därifrån. Han satte sig, med hakan mot bröstet, intill en telefonkiosk. Han ville inte hem, han visste att morsan skulle vara ledsen ikväll, för farsan hade lovat att komma hem. Men det var klart som fan att han inte kom hem, så som alla gånger tidigare. Han förstod inte var morsan tänkte på när hon gång på gång lät sig bli sviken.
Han kände plötsligt någonting i fickan och hjärtat högg till av rädsla, eller var det ilska? Han tog upp och kände över den lilla svarta pistolen, såg hur den glänste. Kristian måste ha stoppat ner den i hans jacka, när han satt på asfalten bredvid honom. Irriterat stoppade han ner den i fickan igen och blundande. Mörkret hade redan lagt sig över staden och tystnaden likaså. Motviljan att gå hem gjorde så han stannade kvar där vid telefonkiosken. Han kanske väntade på någonting … men vad? Han såg framför sig hur den röda flickan satt bredvid honom och pratade, men när han öppnade sina ögon var där tomt. Träden var svarta och skyltfönsterna var mörka och tomma. Han fick ont i svanskotan av att sitta på hård mark, så han ställde sig upp. Han såg på sin mobil att klockan var 22:27 och bestämde sig för att gå hemåt.
”Jag har aldrig vetat vad jag vill bli när jag blir stor, tanken kanske inte ens har funnits i mitt huvud. Jo, kanske några enstaka gånger, men inte alls ofta. Inga drömmar om framtiden … kanske det var för att jag anade vad som skulle komma. Vart ödet skulle ta mig. Kanske jag långt inne redan visste?”
Han gick uppför den mörka vägen, tänkte inte, kände inte, visste inte, ville inte. Han förstod inte ens vad som hände, för han hann inte se killarna som stod där borta. Han kände ett kraftigt handtag om axeln och sedan en smärta i magen. Någon hade gjort så han tappat luften, och nu låg han på marken. Hans tankar for ofrivilligt till killen som hans gäng slagit ner häromdagen. Han som Lucas hade sparkat på … fan, fan, fan. Ödet lekte med honom, det var ett som var säkert. Han tog sig upp på knäna, men föll snart ihop igen, för någon sparkade honom mellan revbenen. Ansiktet pressades mot den blöta asfalten, han kunde inte tänka på annat än smärtan. Instinktivt drogs handen neråt, mot fickan. Han mindes bara ett skott och rop. Han hörde steg, springande steg mot gräs, för att sedan finna att det var hans egna. Han sprang och blodet pumpade i ådrorna. Bröstet skrek av smärta och han vek sig dubbel för att kräkas. Utmattad sjönk han ner vid ett träd och flåsade som en alltför varm hund. Han var skräckslagen. Pistolen fanns inte kvar i hans hand, han måste ha tappat den. Han visste redan vad som skulle hända och han hatade sig själv. Hatade sig själv …
Han kände en hand på sin kind och såg upp i ett par grå ögon. Han gjorde en ansatts att sätta sig upp, men det högg till i sidan, så han lät bli. De grå ögonen blinkade och strålade ut värme, han märkte att han frös.
”Du har gråtit”, sade hon och strök prydligt bort torkade tårar från hans ansikte.
”Vad gör du här?”, frågade han.
”Jag hälsar på dig”, sade hon och log lite. Han höjde trött ett ögonbryn och log han också. Den där rödhåriga tösen var ett mysterium. Men hon var, när allt kom omkring, hans enda vän.
”Jag har gjort något … jag kommer att…”, hans röst bröts och han kunde inte förmå sig att säga mer.
”Jag vet. Det du gjorde var dumt, men det gör inget, det gör inget.”
Hon vyssjade och strök honom över håret.
”Du är inte tolv år”, sade han efter en stund och hon skrattade.
”Faktiskt”, sade hon. ”Är jag det.”
Han lade huvudet i gräset och blundade.
”Mitt liv är slut”, sade han rakt upp i himlen.
”Nej, ditt liv har just börjat”, sade hon glatt. Han sneglade på henne och fnös.
”Jag gillar inte lillgamla barn”, sade han och hon puttade ömt till honom.
”Då säger vi att jag endast är liten då.”
”Jag kan inte tänka.”
Han gnuggade sig i ögonen och suckade tungt.
”Han blev bara skadad, Lucas, och det här kommer att bli din vändning i livet. Tror du på ödet?”
Han såg på henne en lång stund och visste inte vad han skulle säga. Om han skulle reagera på att hon visste någonting om killen som han sköt eller att hon visste hans namn. Istället suckade han och skakade på huvudet. ”Då tycker jag att du ska börja göra det, för ödet har just hjälpt dig tillbaka till livet.”
Han satte sig sakta upp, gjorde grimaser av smärtan, men kom tillslut upp, i samma höjd som flickan.
”Du är fan i mig läskig”, sade han. Hon log och tog hans hand.
”Kom nu såg går vi hem till dig. Innan du börjar ditt nya liv har du några jobbiga saker att gå igenom, men jag ska hjälpa dig, jag ska hjälpa dig …”
”Tror ni på ödet? Jag trodde inte på sådant trams innan och vet inte om jag gör det nu heller … men det finns någonting som ibland gör att vi ändrar på oss, som gör att vi ändrar riktning i livet. Kanske det händer, när vi håller på att gå helt åt fel håll, när vi håller på att gå vilse i någonting som vi aldrig skulle kunna reda upp igen. Vissa har tur, och jag måste erkänna att jag är en av dem som har haft chansen att få känna på turen. En sak som jag i alla fall tror på, det är skyddsänglar. Jag har min egen lilla skyddsängel. En rödhårig ängel med en stickad randig mössa.”
