Utvägen

Det är härligt att vara ensam. Teven flimrar på; det är något ointressant program som man bara kan njuta av klockan tre på natten.

Jag gillar att vara ensam.

Nästan hela den skitiga lägenheten är tyst, undantaget är teven då som ändå är på relativt log volym. Det är ganska sent, och grannarna är så känsliga. De är såna där typer med Volvo, två barn som spelar fotboll och piano, och en jävla hund som pissar på verandan.

Jag skrattar åt ett dåligt skämt och blir lite överrumplad över hur högt
det ekar. Tystnaden som följer är en aning obehaglig –det känns som om jag har väckt det där monstret som sover under sängen, men inget händer såklart.

Jag tuggar tystlåtet på mina chips och lägger sedan ifrån mig påsen för att göra det mer bekvämt i soffan. Det ligger lite grejer som egentligen inte borde vara där mellan kuddarna, men kroppen vänjer sig vid knölarna efter en stund.

Det blir reklamavbrott.

Om det finns något som jag hatar mer än hundar, barn och fotboll så är det reklam, och särskilt det exakta ögonblicket då det växlar över till ett reklamavbrott. Jag stänger av volymen helt för att minimera reklamens stimulering till ilska.

I ett par minuter är det bara mina andetag och den droppande kranen i köket som bryter tystnaden. Ögonblicket är så behagligt och så perfekt upplagt för att förstöras.

Ytterdörren knarrar, öppnas, och stängs med en smäll.

Jag önskar att jag hade låst. Tänk om det är ett fyllo som kommer in.
Ett par stapplande fotsteg närmar sig. Med hjärtat i halsgropen hör jag hur några saker på golvet stöts till eller sparkas undan av inkräktaren.
Det är mörkt i hela lägenheten, bortsett från det ögonfrätande ljuset som teven avger i vardagsrummet.

”Är du vaken fortfarande?” Nog är det ett fyllo alltid, men att kalla honom för inkräktare är nog inte helt rätt. Bara lite.

Jag lutar mig tillbaka i soffan och plockar upp chipspåsen. Pappa står kvar vid ingången till rummet och blinkar lite förvirrat i det obehagliga ljuset.

”Gå å’lägg dig,” sluddrar han och försöker se beordrande ut. Det skulle kanske ha fungerat bättre om han inte svajade.

”Jag är inte trött,” svarar jag med munnen full av chips. Jag sätter på volymen på teven igen.

”Gå å’lägg dig, sa jag.” Han höjer rösten en aning. Jag funderar på om grannar störs av honom.

”Nej.” Mera chips in i munnen. Fingrar känns klibbiga och äckliga. Jag torkar av dem på en sittdyna.

”Gå och lägg dig!” Han skriker plötsligt riktigt högt och får mig att rycka till. Jag flyttar blicken och tittar förbryllat på honom.

Han står inte svajar längre utan ser faktiskt ganska stor ut. Som en björn. Bredaxlad med tjocka kraftiga armar, stora händer och en ursinnig blick som brinner som eld under de mörka lockarna. Han är en sån människa man inte vill ge en anledning till att börja slåss.

Tanken genomsyrar min hjärna en stund.

”Nej.” Jag är förvånad över hur lugn jag låter. Mitt hjärta slår så fort att det känns som om den kommer att slå sig ut ur min bröstkorg. Pappa står tyst. Det ser ut som om han darrar. Darrar i tystnad. Jag kan nästan höra hans tankar. Jag är så jävla liten, liten och söt, men så jävla uppkäftig.

Jag vet vad jag förtjänar, och han också.

Ingen vill gå i sina föräldrars fortspår.

Inte pappa heller. Jag ser hur han tänker på det, kommer ihåg blodet och förnedringen. Det är inte bara gulliga flickor som drabbas. Han står där länge och tänker på sin farfar –jävla gubbjävel. Utan ett ord till går han ut ur vardagsrummet och in i köket. Han sparkar iväg min gamla kånkenryggsäck som jag brukade använda när vi campade förr i tiden, fast den var så liten att den blev sprängfylld om jag packade mer än en jacka och en karta.

Jag hör hur han svär när han går, fast jag bryr mig egentligen inte. Huvudet står stilla.

Med en kycklingklubba i handen försvinner han muttrande in i sitt sovrum.

Jag sitter kvar i soffan länge fastän teveskärmen har blivit svart.
Sändningsuppehåll.

Jag vågar inte röra på mig. Tänk om han ändrar sig? Tänk om han väljer att gå i sin fars fotsteg så som också hans far gjorde, och omfamna det där mörkret som ligger dolt, djupt därinne. Ligger där och sover, och under min säng också.

Jag känner mig inte ledsen, men ändå forsar tårarna.

Ingen vill bli som sina föräldrar.

Stanken av alkohol och gud-vet-vad hänger kvar i rummet, trots att pappa inte befinner sig där längre.

Jag vill inte bli så.

Tanken ekar i mitt huvud när jag ställer mig upp, stänger av teven och borstar bort smulorna från mina mörka kläder.

Jag går till kylskåpet med tysta, smygande steg. Det är ganska stökigt i köket, men jag bryr mig inte.

Jag vill inte bli så.

Jag måste kisa när jag öppnar kylskåpet, ljuset lyser så starkt. Jag plockar ut en liten ost och en limpa som måste ligga kallt för att inte börja mögla. I skafferiet bredvid hittar jag några konserver: ananas, aprikos, champinjoner och bönor.

Jag lämnar grejorna på bordet och går till vardagsrummet igen och plockar upp kånkenryggsäcken som ligger tillknycklad i ett hörn.

Tillbaka i köket rafsar jag ner allting som jag plockat fram, plus två äpplen och en apelsin.

Jag går ut i hallen och tar på mig min jacka och mina skor.

Med ryggsäcken över ena axeln går jag fram till ytterdörren och tar tag om handtaget.

Idag gick det för långt.

Jag drar ett djupt andetag och blickar tillbaka in i lägenheten, ser oredan och allt skit som inte är mitt bekymmer längre.

Jag hör hur han snarkar längst bort, på rygg i sin säng. På väggen vid mig hänger en lång smutsig spegel.

En mager tonåring stirrar tillbaka med ögon som glittrar under en mörk oljig lugg.

Hon ler.

Det blåser friskt ute, en aning kyligt men inte tillräckligt så att det blir obehagligt. Himmelen är rosa och orange, och vid horisonten lyser det guld.

Soluppgång.

En ny dag.

Hela världen sover förutom den lilla tjejen som går i mitten av den tomma motorvägen.

Den gröna jackan fladdrar i vinden tillsammans med hennes mörka hår.

De vita gympadojorna avger knappt något ljud mot asfalten.

Hon ler.

Hon gillar att vara ensam. I tystnaden.