En söndrig förklaring på ett salt, mycket vått papper

Så vackert att jag inte kan berätta.
Förkrossande och hjärtskärande, att jag inget annat kan tänka på.
Varför ska du göra det så svårt, varför vill jag så gärna förstöra det hela.
Jag saknar och tänker.
Vill inte, nej låt mig inte.

Förstör mig, kasta allt på mig.
Varför gör jag så, jag hatar det.

Det är nu alla mina tårar inte ska visas, det är nu dem visar sig.
I regnet, bland alla osäkra droppar.
Sådant som inte ska smälta ihop, smälter ihop.

Det sårar mig att säga att jag faktiskt älskar dig, för jag vill inte.
Det vet du, jag har öppnat så många dörrar och låtigt dig följa med in genom var och en.
Jag har byggt broar och skapat hopp.

Som jag knappt kan släcka och som jag hatar så.
Jag vill dränka dem alla och spotta på det som en gång var.

Jag blir orolig, vill inte tänka.
Inte på det, inte på dig.
Inte på vad som kan vara.

Alla löften, ni gav alla så många.
Och jag hoppades, backade och hoppades.
Hoppades och blev sviken lika många gånger som jag svek.

Ingeting blir rätt, jag skriver om dig, hur jag än gör slutar det i hat och parodi.
Hur jag vill stycka dina organ och tortera dina tankar.
Att det ska vara så svårt.
Om jag kunde få detta överstökat.

Förlåt, jag vet inte vad jag skriver.
Jag är så arg och frustrerad.
Du är inget värt, och inget är inget.
Inget är inget för mig, inget är allt för mig.
Men du är värd absolut inget.
Du är värd hat och smärta.
För jag är arg, och inte sårad.
Hoppas jag, inte vill jag vara sårad för inget.
Du är ju inget, så inget kan inget vara.

Tur att lycka är så mycket annat, att liver är ungt och att jag lär vara över dig innan jag ler igen.
Och vi vet hur snabbt sådant går för mig.

Käraste älskling, jag älskar dig.