Bränd av kärlek, stämplad av kärlek.

Jag trodde att jag var stark, säker i mig själv. Trygg. För kärleken som vi hade var vacker, så okrossbar som bara en riktig kärlek kan bli. Ändå står vi här med våra upprivna liv och undrar hur vi hamnat i denna situationen. Men det var värre förr. Nu finns det åtminstone några ljusblåa glaskulor i det svarta spelet. Några svar på våra undranden har vi fått, men för oss är det inte tillräckligt. Vi är sådana som vill ha allt, varje sekund av dygnet tillhörde oss.

En del av våra själar vill tillbaka, för även om det vi levde i, skapade iskalla sår inombords, så var det vackert. Vi var vackra ihop. Men varje förbipasserande minut gjorde oss trasigare. Vi tog sönder varandra. Rev och slet tills vi själva var nöjda. Resterna lämnade vi kvar i gruset och fortfarande finns de där. Bara aningen gömda från verkligheten för att ingen ska klara av att gräva fram dom igen. Det sista vi vill är att bli påminda om dom känslor som vi en gång hade. Så varma och laddade att minsta lilla beröring ledde till en stöt. Ändå var stunderna som vi inte klarade av varandras närvaro många. Våra ord stacks och våra andetag frös till is varje gång de möttes.

Vi hade en trygghet tillsammans, och vi stannade i den. Utåt var vi oskiljaktiga. Vi var såna som höll ihop i allt och som visade att det fanns kärlek som var perfekt. Men så fort vi försvann bort till vår ensamhet brakade fasaden samman. Vi delade med oss av allt vårt hat och alla våra förolämpningar simmade i luften för att sedan sugas in i den andres själ.

Det var så vi valde våra vägar, den dag då ingen av oss orkade mer. Beslutet var svårast att komma fram till, själva handlingarna bara flöt på. Vi viste ju båda två vad vi var tvungna att göra för att sedan kunna fortsätta utan varandras närvaro med rödgråtna ögon. Vi viste att den dagen var nödvändig. Gjorde vi inte?
Det var en utav självklarheterna som vi fick framdukade när vi startade allting, det skulle finnas ett smärtsamt slut. Men vi chansade ändå, knöt tummarna och hoppade. Och vi vann, visst gjorde vi väl det? Jag ser det som en triumf.

Vi byggde det paradis som vi båda var ute efter, behövde. Och i skymundan från allas verklighet blev våra murar både större och starkare. Framtill den dag då vi stod som främlingar framför varandra och bara luktade tomhet. Inga ord var nödvändiga, vi viste redan vad den andre skulle säga. Vi var som ett, han var jag och jag var han. Vi var oss.

Nu har vi båda så smått börjat växa ifrån smärtan, åtminstone den allra ytligaste av dom. Vi har tagit oss till den plattform då man inte längre ser smärtan rakt framför sig. Istället smyger den sig på bakifrån och brister av helt vanliga vardagsproblem. Som att mjölken är slut eller att man ensam går förbi stället där vi alltid hyrde film. Då forsar tårarna inuti själen och broar brister. Men båda har vi fortsatt på olika håll, på jakt efter något bättre än det oslagbara som vi hade tillsammans.

All smärta har en lösning, så också denna. Allting är föruppfunnit, planerat. För känslor som denna är det bara till att bita i de korta nagelbitarna och fortsätta som vanligt. Det, eller att ge upp. Men att bara släppa taget om livet känns så långt ifrån. Det har aldrig varit en möjlighet. Det är sånt som man läser om i tidningen, avlägset och som försöker gömmas ifrån publiciteten. Något som jag inte är kapabel till, helt enkelt. Jag är nog för svag, för feg och för osjälvständig. Utan andras ben skulle jag ha rasat samman för längesen och vem skulle stötta mig i något sånt som självmord? Ingen vän..
Så istället biter jag hårt, ända tills jag känner blodsmaken komma krypandes mot mina smaklökar. Jag ignorerar alla mina känslor och sätter autopiloten på: ”Jotack, jag mår bra. Själv?”