Röd Himmel

Damm. Smuts. Blod.
Ja, vart man än såg så fanns det alltid någonstans.
Mitt i all denna orättvisa belägenhet satt en pojke med sin värna mö i knät med hy likt pärlemor och hår som renaste guld. Men nu speglades allt likt höstens himmel istället.

Tänk var mycket en kula kunde göra.
Tänk så mycket sorg som kan tvingas fram på bara ett ögonblick, det är obeskrivligt.

Pojkens ögon var röda av tårar, som tyst strömmade nedför hans smutsiga kinder, han såg på flickan. Så slappt vilande låg hon i hans knä med en livsgnista som sakta höll på att slockna, och för var sekund som gick kändes hennes kropp alltmer livlös.

En svart gam hade slagit sig ner en bit bort. Likt dödens väktare satt den bara där och väntade på ett besked.

Det som en gång varit en stad fanns inte längre.
Det som en gång vart en stad med sprudlande glädje och lycka var borta.
Och hon som en gång varit en flicka full av förhoppningar tynade sakta bort...

Flickan drog en tung suck och nu vilade dess blickar på varandra. Den gråa himelen hade nu blivit allt mörkare och horisontens himmel började färgas röd.

Gamen lyfte och började cirkla ovanför dem, flickan hårda grepp om pojkens hand hade släppt.

Hennes hårt fästa blick flackade mer och mer, och hennes gröna ögon, likt en vitsippas gröna blad åkte sakta igen..
Han gjorde ett desperat försök att skaka liv i henne, men förgäves.
Ett par sorgfyllda snyftningar, också innebärande med rädsla, hördes från pojken.
Plötsligt fick han syn på en av stridens tappra krigare, och begav sig dit i hopp om att finna ett sätt att få gå samma öde till mötes som sin flicka.

Vid en död flickas sida satt nu en pokje, med en kall bitter sak av järn, tryckt mot sitt huvud. Det enda som behövdes nu var en liten fingerrörelse så skulle allt vara över.

Ett ögonblick senare låg de bredvid varandra, djupt vilande tillsammans i all evighet...