Vad hände?

Jag flyger så ofta över plasten, neonet och betongen nuförtiden. Jag ser skyskrapor, järnvägar och supermultimedia växa fram för att begrava vår en gång underbara vardag. Barnen har övergivit de gröna ängarna, lekplatserna och sandlådorna för att ge sig in i världen av TV-spel och chips. Jag frågar mig vad som är fel med att leka kurragömma i löven. Vad är det för fel på att bygga sandslott eller rita teckningar. Jag blir rädd när jag ser hur "lek" är definierat nuförtiden. Leken är ingen lek längre, den har förvandlats till datorer och TV. Denna skit förvränger vår vardag och får de små liven att tro att våld är något man prisas för, något man får en stjärna i kanten om man utför.

När jag flyger över samhället ser allting så gulligt ut, tusentals meter av enbart luft och vindar förvandlar svälten, sorgen och lidandet till endast partiklar där nere på marken. Jag önskar att alla fick flyga som mig, och se allt på distans. Se allt och skratta åt det, medans man gråter på insidan. För vad kan man annat göra än att gråta och visa sin rädsla?

- "Men du som har det så bra", säger folk. "Du som har en så välbärgad familj och underbara vänner. Du behöver aldrig oroa dig över att maten inte står på bordet, du är helt säker."
Vem var det som sa att man är säker om man har gott om pengar? Säker för vaddå föresten? Kylan, mörkret, stan och stressen kommer ändå hitta dig. Vad ska du då med pengar till?

Jag står mitt i rusningstrafiken och längtar efter allt och inget. Jag tänker på de gröna ängarna barnen en gång övergivit och frågar mig om de ens finns kvar. Om de har överlevt asfalten, betongen och de ändlösa cykelbanorna. Cykelbanorna som barnen övergivit för TV:n. Allting är övergivet.

Så även jag. Jag är fången i förortsbetongen. Låt mig gråta.