Visdom från Borneo

På 1950-talet fick Världshälsoorganisationen den snillrika idén att spruta DTT (diklordifenyltrikloretan) över en by på Borneo. Byborna led av malaria, och DDT, som ansågs vara ett effektivt och för människor ofarligt insektsbekämpningsmedel, skulle lyckas eliminera byns malariasmittande myggor. Det gjorde det också. Men byns många kackerlackor fick också i sig giftet. Kackerlackor är inte myggor, och är tillräckligt motståndskraftiga för att ta upp DDT utan att avlida, och när kackerlackornas naturliga fiender på Borneo, en sorts mindre ödla, intog sin dagliga dos kackerlackor, så fick ödlorna förstås en ansenlig mängd gift lagrade i sig, vilket gjorde dem sjuka och slöa. Detta i sin tur underlättade för byns katter att fånga och äta upp dessa ödlor. Men som vi vet, så koncentreras ett ekosystems gifter ju högre upp i näringskedjan man kommer (det är av denna anledning som rovdjur ofta drabbas värst av miljögifter), och i detta fall hade giftet anrikats så pass i katterna att de dog. Med detta ökade antalet råttor i byn, som tidigare hade hållits i schack av kattpopulationen, och i byn spreds nu pest, med råttorna som effektiv mellanhand. Man fick bukt med pesten först när man skickat över en mindre hord nya katter. Allt tycktes vara frid och fröjd, fram tills husen i byn föll samman. Insekter med aptit för trä hade börjat förtära husens trästommar. Dessa insekter hade förstås hållits under kontroll av de ödlor som nu låg utslagna av sjukdom.

Besprutningen i det klassiska exemplet ovan gav flera oförutsedda effekter, som var lika oönskade som de var svårbemästrade. Världshälsoorganisationens stora misstag låg i att ta saker ur sitt sammanhang; man såg problemet hos malariaspridande myggor, och såg lösningen i att använda ett för detta ekosystem främmande bekämpningsmedel, utan hänsyn till hur det påverkade andra konsumenter i en av Borneos näringsväv.

Eftersom allt hänger samman i naturen, måste man behandla den som en totalitet, vars enskilda delar är beroende av varandra, eftersom naturen i långsamt mak sörjt för sammanhanget dem emellan och skapat en fungerande enhet. Slår man ut en beståndsdel, oavsett hur liten, så kommer detta oundvikligen att skapa en kedjereaktion, som förr eller senare påverkar alla parter negativt, inklusive människan, som vare sig hon vill eller ej, är en del av ekosystemet. Saknas en pusselbit, så kommer pusslet inte att vara fullständigt. Det är det här som ett otal ekologiskt medvetna talar om när man vill förhindra att arter av olika slag utrotas, eftersom våra simpelt konstruerade ageranden inte är något som ekosystemens dynamik tillåter.

Det är här vi alltid slår fel numera. Man kan tycka att en organisation som WHO borde förstå att ett ekosystem består av fler arter än myggor, men vi har inte längre ett inrotat tankesystem, som påminner oss om sådana självklarheter. Den moral vi formas av i dag vill gärna tänka i svart och vitt, och bidrar till en mycket speciell form av fördomar. I sin "Rosens namn" låter Umberto Eco den unge munken Adso fråga sin läromästare William från Baskerville: "Vad är det som skrämmer er mest i renheten?" William, som huvudsakligen fungerat som Ecos språkrör, svarar: "Brådskan." Vi har för bråttom i och med våra kategoriseringar, där vi helst undviker att beskriva en företeelse eller ett objekt enligt hur det faktiskt fungerar.

DDT är numera förbjudet och används inte längre. Men bara för att andra bekämpningsmedel (eller vilka potentiellt miljöhotande medel som helst) tillåts, betyder det inte att dessa är säkra; ett hundratal bekämpningsmedel, som tidigare varit fullt tillgängliga för allmänheten, har förbjudits efter en tid, just eftersom man efter hand sett konsekvenserna. De som nu finns tillgängliga har inte funnits tillräckligt länge för att vi skall ha en aning om huruvida de är farliga på längre sikt eller ej. Och på så sätt gör vi om samma misstag om och om igen, och saker förbjuds först när man sett effekten av dem. Ingen reagerar på kärnkraften förrän Tjernobyl sprider cesium över hela Europa. På samma sätt tillåter vi många "sanningar", som egentligen är förvrängda tolkningar av verkligheten, och när vi väl fått så många empiriska bevis att vi inte rimligtvis kan se dessa tolkningar som sanningar (ibland funkar inte ens detta), sätter vi vår tilltro till logiska gifter för att underlätta vår bekväma vardag, precis som DDT på kort sikt gjorde det så mycket lättare för oss att få vårt billiga kaffe på bordet.