Det är så svårt att släppa taget. Det är så svårt att inse det man inte vill inse. Det är så svårt att intala sig själv att någonting aldrig kommer hända. Det är så jävla svårt att leva. Varför? Jo, för jag tror på männsikans förändring och godhet. Jag tror på optimism och styrkan hos mig själv. Och inte minst tror jag på att jag kan, att jag vill, att jag måste och att jag vågar! Men så lätt är det inte, det är inte bara att tro. Du måste sätta tron till agerande och göra någonting åt skiten, annars kommer du sitta där om 50 år, med kaffekoppen i handen, en 20 år gammal morgonrock med fläckar av den sushi du aldrig åt och endast dina hundar att bry dig om. Drömmen om man och barn är avlägesen och du funderar på att börja skriva ditt testamente och skänka allt du har till Frälsningsarmen. Skulle allt mot förmodan bli så får vi be till gudarna att du fortfarande har hoppet kvar. Hoppet om att allting kan förändras till det bättre och att du kanske en dag kommer sluta som lyxhustru hos en Wallenbergare. Och kanske kommer du någongång inse att människan inte förändras, även om du vill det. Har du turen att ha hoppet kvar är allting räddat. Jag skulle göra vad som helst för den turen!
Vet ni att tur är när förberedelse möter tillfälle. Men vem har sagt att jag någonsin har tur? Hur får jag tur? Och vem har sagt att man måste förbereda sig? Jo, mitt inre. Jag har ägnat mitt liv till att förbereda inför ett liv. Jag väntar bara på styrkan för att trycka på start-knappen. Styrkan att inse att man måste börja någonstans. Styrkan att inse faktum. Styrkan intala sig själv saker om livet och börja leva det.
Jag vet vad styrka är nu. Styrka är när människan hittar kraften till att släppa taget!
...jag är inte stark.
