Domen

Över hela stan rörde sig denna torsdagskväll, precis som alla andra tusentals människor på väg hemåt, somliga till ett kärt familjeliv och somliga till ensamma mikrovågsugnsmiddagar framför teven i ensamhet.

Men i ett stort fönster i ett än större kontor står en ensam gestalt och blickar ut över sina domäner, det han de senaste åren har styrt över efter bästa förstånd och förmåga. Något som enligt en mer eller mindre enig presskår dock inte är mycket att komma med, men det bästa han kunde göra med dem var att ignorera dem, låta dem hållas. Kasta gamarna ett trevligt litet köttben emellanåt i form av någon lägre tjänsteman som klantat sig, sådant såg bra ut inför kamerorna och kommer antagligen alltid att göra. Den starke ledaren rensar ut packet ur regeringsbyggnaden och visar sin auktoritet och styrka.

”Sådant här tolererar vi inte” säger nationens ledare i tal till folket.

Han skrynklade ihop ansiktet i en äcklad grimas och rörde sig i snabb takt mot barskåpet som på hans order blivit inburet till kontoret tidigare under dagen.

Ett glas gin hälls upp och förpassas snabbt ner i hans matsmältningssystem.

Nationens ledare… Jotack.

Ytterligare en gin passerar hans strupe.

Solen hade passerat horisonten på sin väg ner, och varje spår av att det alldeles nyss var en klar och solig vinterdag var nu som bortsopade. Natten var kommen, och det enda som bröt mörkret var stjärnorna och en för kvällen alldeles för rund måne. Kontoret började mörkna, något som irriterade honom in till förbannelse.

Han rätade på ryggen och strök det dag efter dag alltmer uttunnade håret bakåt. Om man nu ändå ska falla så kan man falla stort, och inte som en slocknad fackla eller förbrukad kraft. Har man en gång skapat sig en framtid att frukta så förtjänar man varken mer eller mindre än att en dag möta den.

Han gick tvärs över rummet, över en dyr matta och förbi byster, stora blomkrukor och en gigantisk och flott, men likväl rätt ful bokhylla i mörk ek från slutet av 1800-talet. Det här var ett kontor med riktiga anor. Han släckte ner kristallkronan i taket och lät det enda ljuset i rummet vara månens strålar och skrivbordslampan. Å ena sidan universums eget ljus, å andra sidan en lågenergilampa med ett fult artificiellt sken. Dock så var han för skrämd för att släcka även den, det här skulle inte bli lättare med desto mindre ljus.

Hans fötter kändes tyngre för varje steg när han långsamt gick tillbaka tvärs över rummet, bara för att sätta sig i en skinnfåtölj vars värde antagligen översteg ett mindre västafrikanskt lands statsbudget.

Överflödets förbannelse: Det är inte roligare att vänta på slutet i en skinnfåtölj snarare än en pinnstol. tänkte han sorgset. Den där flaskan med gin tycktes skrika efter honom från skrivbordet.

”Men så kom hit då!” röt han. På grund av diverse naturlagar så kom den ju dock inte flygande över rummet för att landa i hans öppna näve.

Med en suck reste han sig återigen, och lunkade över. Den värsta tortyrmetoden är väntan på det oundvikliga, utan tvekan.

Flaskan var kall i hans hand, trots att den stått ute i rumstemperatur en stund. Bombay Sapphire, finfint märke när man ska till att blanda Dry Martini. Han lät drycken lugnt klucka ner i kristallglaset ur den safirblå flaskan, och när han satte ner den så kände han det.
Den där isande känslan i ryggraden.

Känslan när all mänsklig värme i ett rum försvinner.

Känslan när man möter sin slutgiltiga dom.

I fönsterrutans spegelbild kunde han skymta Honom, hans nemesis satt i samma fåtölj där han själv tyckt synd om sig själv för en halv minut sedan. Blekröd hud, stor kroppshydda. Klädd i ett stort, brunt höftskynke i läder.

Grova horn i pannan, och med en lång piska i näven.

Det är inte varje kväll man får Hin Håle själv på besök, men han visste att det skulle hända förr eller senare. Han hade sålt sin fria vilja för att kunna komma dit han var idag. Det var denna kväll exakt 20 år sedan. 20 långa år av fruktan för det här ögonblicket.

Han tog tag i sin fruktan och tyglade sitt skenande hjärta. Med ett djupt andetag vände han sig om.

Djävulen framför honom sa inte ett ord. Dess ögon var helt vita förutom ett par stora pupiller. Nog var han ondskan själv, det kände man i luften.

Han fortsatte att stirra på djävulen som ockuperade hans favoritstol. 20 långa, helvetiska år till ända. Så vad väntade han på?

Med en hes rossling, en avart av ett skratt, lyfte demonen armen och pekade mot telefonen på skrivbordet. Telefonen från vilken alla landets viktiga samtal utgick, men som ingen höll numret till. En telefon, en liten sketen telefon som likväl kunde styra över folks liv och död. Direktlänken till armén.

Han såg frågande på sin antagonist. Vad menade den?

Djävulens ögonbryn rynkades förnöjt, och dess sneda leende blottade glänsande, gulbleka tänder. Ansiktsuttrycket bådade inte gott, men på något sätt var det tydligt vad den ville.

Han hade inget val. Vad kunde han göra själv mot Mörkrens Herre, när han dessutom var skuldsatt? Hans vilja mot framgång, det var överenskommelsen. Han vände sig osäkert mot djävulen, som dock bara gav honom ett barskt ansiktsuttryck som svar.

Valet var redan gjort.

Som i trans fattade han luren, och slog numret till stabschefen.

”Basstationen, vem talar jag med?”
”Det är jag” började han svagt. Han tog ett djupt andetag. ”Det är Höken. Äggen är kläckta och det är dags för ungarna att lämna boet.”
”Uppfattat, vi ska inte dröja.”
Han lade på luren återigen, han stod som slagen av blixten. Herregud, tänkte han. Herregud, å kära Gud, vad har jag gjort?
”Det var så här du ville ha det!” vrålade han mot den nu tomma fåtöljen. ”Det var din vilja, inte min, så varför är det jag som ska ha blod på mina händer?”

I ett land långt bort, på andra sidan Jorden bara timmar senare glider ett gigantiskt plan in över fastlandet. Dess last är väldigt speciell i meningen väldigt avgörande för planetens framtid.

När det närmar sig en större stad öppnas lastluckan för att kunna frigöra lasten.

Tio minuter senare är den släppt.

Ytterligare två minuter senare skriker en miljon människor unisont av smärta, skräck och panik. Svampmolnet som formas över himlen är ett monument, ett tillfälligt monument över alla de som dödats genom likt ett blixtnedslag.

Människor som dött för att deras ledare har förklarats vara fiender till en främmande stat de aldrig ens besökt.

Människor som dött på grund av orsaker de inte kunnat rå över.

Människor som råkade vara födda, leva, och nu dö i förtid i fel land.

Ty inte kan väl människan vara så dåraktig att hon genom för handlingar likt denna, utan Satans inblandning? För i sådana fall har vi inte lång tid kvar på den Jord vi alla älskar.