Filmer du bör se #1: Chinatown
Producent: Robert Evans
Manus: Robert Towne
I rollerna: Jack Nicholson, Faye Dunaway, John Huston
Musik: Jerry Goldsmith
Premiär: 20 juni, 1974 (USA)
Längd: 131 min.
Varning: Innehåller vissa avslöjande detaljer ur filmens handling.
Det är ingen fråga om att Chinatown är en av 70-talets bästa filmer. En produktion som representerade en karriärmässig kulmen hos både huvudrollsinnehavaren Jack Nicholson och regissören Roman Polanski. Det är en film som, till skillnad från de flesta i noir-genren, inte drar sig för att leka med konventionerna. På ytan är det en traditionell maktspelshistoria, men gräv djupare och du inser att det här är mörkare och råare än det mesta.
Gittes senaste fall börjar oskyldigt. En kvinna besöker kontoret och presenterar sig som Mrs. Evelyn Mulwray. Hon vill ha bevis på att Hollis, hennes make, har en affär. Jake accepterar uppdraget men finner snart att bilderna han tog av Mr. Mulwray, Los Angeles vattenombudsman, och en vacker blondin har sålts till en av stadens tidningar. In på hans kontor kommer nu den riktiga Mrs. Mulwray och Jake förstår att han blivit lurad. Någon har utnyttjat honom och han är fast besluten att förstå vem, och varför. Hans utredningar leder till Mr. Mulwrays drunknade kropp och Evelyn Mulwrays far, Noah Cross, vars varje ord osar av en slugt gömd, mörk hemlighet.
Konspirationen Jake nystar upp handlar inte om ett typiskt noir-brott som juvelstöld eller liknade, utan om en genomtänkt och omoralisk affärsplan. Cross och medhjälpare planerar att torrlägga San Fernando-dalen genom att omdirigera bevattningssystemet till att dumpas i havet, för att sedan köpa marken för en struntsumma och återbevattna området så att priset skjuter i höjden. Mr. Mulwray förstod vad som var i görningen och det gör nu också Jake.
Chinatowns manus är så nära perfektion man kan komma och blev mycket rättvist tilldelat en Oscar. Det har ett underbart flyt och kräver att tittaren hänger med från första bildrutan, inte för att det innehåller många plötsliga vändningar men för att storyn är komplex och aldrig stannar för att hämta upp eftersläntrare. Överraskningar finns, men Chinatown handlar inte om att förvirra tittaren i en labyrint av händelser sammankopplade kors och tvärs, utan om att berätta en historia som bygger på deckarsymboliken på ett sätt som trotsar publikens förväntningar. En av huvudanledningarna till att filmen fungerar så bra är att den aldrig faller tillbaka på klichéer eller schablonmässiga historieelement. Storyn håller helt och hållet upp sig själv i ett nät av hopkopplade händelser och följer varje tråd till sin oundvikliga slutsats.
Under sin långa och produktiva karriär har Jack Nicholson skildrat åtskilliga minnesvärda karaktärer, men aldrig har hans meriter som skådespelare varit tydligare än i Chinatown. Här får han chans att visa upp en bred palett av känslor – ömhet, undertryckt intensitet, mod och otålig envishet. Nicholson var känd innan Chinatown, men långt ifrån en stjärna. Den här filmen, hans första huvudroll, ändrade hans karriärs riktning och tio år senare var han en ikon.
Allt eftersom Gittes gräver djupare i fallet känner man hur rutten staden är. Lager efter lager av korruption skalas bort och avslöjar bara nya fördärv. Det är en fantastisk film som bör ses minst två gånger för att helt och fullt uppskatta storyns precision och noggranna uppbyggnad. Den tar ett stadigt grepp om tittaren och släpper inte taget förrän den sista tragiska scenen fullbordats.
Filmens sista replik fångar Jakes maktlöshet perfekt.
”Forget it, Jake. It’s Chinatown.”
