Goa – en utdöd genre

En jovialisk Goa Gil.

Det är på stranden Anjuna Beach i staden Goa i Indien man finner de viktigaste rötterna till denna trancegenre. Den främste pionjären inom goamusiken är en skäggig och långhårig amerikan kallad Goa Gil. Under det glada sextiotalet levde han som en drogliberal hippie i San Francisco på den amerikanska västkusten, men på jakt efter nya upplevelser lämnade han staden för att hitta något nytt och trevligt ställe att slå sig ner på. Detta paradis fann han i staden Goa i Indien, och i synnerhet stranden Anjuna beach som hade utvecklats till en mötesplats för ett stort antal musikälskande hippies.

På sextio- och sjuttiotalen spelades det endast akustisk musik och genrer såsom reggae, rock och fusionsjazz på denna plats. I början av åttiotalet lämnade dock Goa Gil Indien och åkte tillbaka till USA under en tid. Där kom han i kontakt med nya elektroniska musikstilar, bland annat synthmusiken och frontfigurerna Depeche Mode. Han tog med sig influenserna tillbaka till Indien och vävde där samman dåtidens typiska goamusik med den elektroniska musiken. Det var denna stil som kom att bli embryot till den moderna goakulturen som för några år sedan var en av de allra största trancekulturerna.



Den första låten här heter Astral Projection – Mahadeva och är en av de allra mest klassiska goalåtarna.

De flesta goa-producenterna kommer ifrån Israel, och man kan fråga sig varför musikstilen är så stor just där. Även det har en historisk bakgrund. Som vi alla vet så har det ända sedan 1947 varit konflikter, krig och allmänna otrevligheter i Israel, och i samma veva som trancemusiken började växa sig stor i Indien flydde många Israeler dit för att komma undan kriget. Självklart blev även de influerade av musiken och när de senare kom tillbaka till Israel hade de resväskorna fullproppade av cd-skivor med Goa-musik som snart spred sig över landet. Bland de stora goaproducenter som kommer från Israel kan nämnas: Astral Projection, Chi-AD, Yahel och Etnica.

Och så var det ju det här med psytrance och goa, som är två nära besläktade undergenrer av trancemusik. Många har olika uppfattning om de två musikstilarna, och det är en klurigt att avgöra vad som egentligen är skillnaden. Vissa menar att det är samma sak, andra hävdar att man kan höra skillnader mellan de båda. Personligen anser jag att psytrance är lite mer åt det hårda och skruvade hållet medan goa låter mer melodiöst och Indieninspirerat.

Eftersom det är svårt att beskriva med ord hur denna moderna hippiegenre egentligen låter har jag som du ser länkat till lite youtube-filmer. Det finns dock vissa övergripande drag hos all goamusik. Generellt så är goalåtar lite längre än vanliga trancelåtar, de brukar vara omkring 8 till 12 minuter långa och går i ca 140-150 bmp (beats per minute, det vill säga tempot). Och man kan i många fall tydligt höra de österländska influenserna på musiken. Lyssna bara på denna (och lägg särskilt märke till folkmassan).




Att inte nämna Simon Posford när man talar om Goa är som att inte nämna Ernst Kirchsteiger när man talar om mjuka män. Han är en av giganterna bakom psytrance- och goascenen och ligger bakom projekt som Hallucinogen, Shpongle, Celtic Cross och Infinity Project. Här nedan kan du bevittna hans smått otroliga mästerverk Solstice. Spola inte!



Det sorgliga i sammanhanget är att goamusiken endast överlevde i några få år, från 1994-1998. Varför kan man bara spekulera kring, men som mycket annat går det i vågor. Runt 98-99 tog den melodiska trancen över stora delar av världen, varpå de största akterna Astral Projection, Etnica och Chi-AD sökte sig till mer hård och minimalistisk musik. Nu väntar jag bara på en ny revolution.

Om du fastnade för denna genre bjuder jag på ännu en godbit: Astral Projection – People can Fly. Videon är dock gjord 1994 så förvänta dig inget estetiskt mästerverk.

Källa: Thomas Bossius, Med framtiden i backspegeln: Black metal- och transkulturen : ungdomar, musik och religion i en senmodern värld. Utgivningsort: Daidalos, 2003