Ett alkoholens barn

För ungefär tre år sedan påbörjade jag det första steget ut ur mitt medberoende när jag vågade erkänna för mig själv och för andra att jag faktiskt inte var som alla andra barn. Självfallet finns det miljoner människor som har haft det sämre än jag. Jag har aldrig blivit utsatt för sexuella övergrepp, jag har knappt blivit slagen och jag har alltid haft gott om pengar. Men att se min situation som ett problem och dessutom tillåta mig själv att må dåligt över den var ett stort steg för mig. För tre år sedan hade jag aldrig kunnat medge att jag, X, är ett alkoholens barn.

Man beräknar att ungefär två elever i varje skolklass lever med en alkoholmissbrukande förälder. Trots att jag antagligen mött ganska många barn till alkoholister under mina nitton levnadsår så har jag ingen aning om vilka det är. Man måste förstå att missbruket är ett oerhört tabubelagt ämne, både inom familjen och i världen utanför den. Såklart jag inte vet vilka de andra barnen är eller har varit. De har ju, liksom jag, följt reglerna som gäller för en missbrukarfamilj, nämligen: Du ska inte tala, du ska inte känna och du ska inte lita på någon. De här reglerna författades ursprungligen av Tommy Hellsten, också han barn till en alkoholist. Han har bland annat skrivit ”Flodhästen i vardagsrummet”, en bok som behandlar vuxna barn till alkoholister och problematiken de kan uppleva senare i livet. I den här boken tar han upp de här tre reglerna; inte tala, inte känna och inte lita på någon. Om man tvunget ska summera min uppväxt så passar de tre reglerna faktiskt väldigt bra. Jag har aldrig talat om mina problem, jag har aldrig fått visa att jag känt något och jag har aldrig litat på någon.

Barn till alkoholister lär sig alltså att aldrig prata om vad som försiggår hemma. Ämnet blir oerhört skamfyllt, samtidigt som barnet börjar skämmas över sig självt. Alkoholismen blir en del av barnet, och då känner barnet skam inför delar av sin egen person. Många barn till alkoholister har oerhört låg självkänsla och de förlitar sig sällan på sin egen förmåga och i vuxen ålder kan detta yttra sig som en oförmåga att fatta självständiga beslut. Något som också kännetecknar barn till alkoholister är att många av dem har uppfostrat sig själva. Jag kan själv säga att jag aldrig har fått något emotionellt stöd ifrån mina föräldrar eftersom missbruket har stulit all energi som skulle ha gått till mig och mina syskon. När något var svårt tog jag itu med det själv, även om min plats som yngst i syskonskaran har skänkt mig en del ansvarslöshet. Det äldsta barnet i en alkoholistfamilj brukar ofta få ta ansvar för de yngre syskonen och mognar väldigt snabbt. Det är inte ovanligt att det äldsta barnet blir lillgamla och går miste om sin barndom på vägen.

Att visa känslor har för mig alltid varit oerhört svårt. Jag har fått lära mig att aktiviteterna gråta och skratta är svaghetstecken som bestraffas och att låta folk lära känna en är livsfarligt. Idag har jag stora problem med att visa glädje och jag skrattar sällan eftersom det känns så onaturligt för mig. Jag känner mig bara löjlig om jag ska hänge mig åt känslan glädje för jag har aldrig fått lära mig hur man uttrycker den. Många alkoholistbarn har även svårigheter med att gråta och gör det väldigt sällan bland folk. (Ironiskt nog så skrattar jag väldigt mycket eller gråter ytterst intensivt när jag är full).

Den sista regeln behandlar tillit som är ett okänt begrepp i mitt känsloliv. Jag litar inte på människor överhuvudtaget och tror alltid att de har själviska motiv med sina handlingar. Som barn litade jag blint på min pappas löften om att han inte skulle dricka just den dagen, eftersom jag faktiskt behövde skjuts till fotbollsträningen lite senare. När han sedan kom hem och var stupfull tog jag det oerhört hårt. Alla barn förlitar sig på sina föräldrar i början, och att bli sviken om och om igen sätter sina spår. Som en följd av detta blir vuxna barn till alkoholister ofta mycket svartsjuka i romantiska förhållanden eftersom de nästan tar för givet att partnern är otrogen. De litar inte på vad någon säger för de vill skydda sig själva från att bli sårade. Trots detta är vuxna barn till alkoholister väldigt lojala i förhållanden och dessutom väldigt osjälviska. De försummar ofta sig själva för andra och blir på så sätt mycket sårbara, trots att det är det sista de vill vara.

Ett annan sak som händer många vuxna barn till alkoholister är att de känner sig trygga i kaos. Ofta förstör de för sig själva när någonting blir för tryggt eftersom den miljön är så främmande för dem. Detta är något som jag definitivt kan relatera till eftersom jag medvetet förstör mina relationer. ”Trygghet är tråkigt” tänker jag och sätter igång med att leka drama queen trots att jag är fullt medveten om att jag bara skadar mig själv och min relation.

Som barn till en alkoholist är livet väldigt kaotiskt. En liten flicka eller pojke har ingen som helst kontroll över vad mamma eller pappa gör, trots att många försöker påverka sina föräldrar genom att vädja till dem om att inte dricka. Många barn klandrar sig själva för föräldrarnas missbruk och även om de inte gör det så blir väldigt många barn beroende av full kontroll. Det är just därför antalet ätstörda är överrepresenterade i alkoholistfamiljer. Eftersom många ätstörningars uppkomst gynnas av att en människa har ett stort kontrollbehov så bäddar det för både anorexi och bulimi. Själv har jag lidit av ätstörningar och jag vet att båda mina syskon har haft problem med maten de också. För mig råder det ingen tvekan om varför de här problemen uppstod. Många gånger har jag frågat mig själv om jag hade kunnat undslippa alla år av oro, depression och ätstörningar genom att helt enkelt blivit omhändertagen när jag var liten.

Alla alkoholister sitter inte i parken med en öl i handen eller köper ut vodka åt fjortisar vid systemet. De flesta alkoholister har faktiskt villa, Volvo och vovve. De stiger upp på morgnarna, kör till jobbet och kommer hem igen. Inget syns för alla spelar så bra. Familjen lider av det här men på grund av medberoendet och skamkänslorna så håller man fasaden uppe oavsett vad som händer. Dessutom är vi svenskar så otroligt rädda för att trampa någon på tårna. Alla mina grannar har vetat om vår situation (det är lite svårt att missa en fullvuxen man som skriker och stapplar ute på gatan) och till och med mina dagisfröknar visste hur jag hade det hemma. Men ingen gjorde någonting. Jag växte upp i en värld fylld med kaos, alkohol, psykisk misshandel och bråk men ingen gjorde något alls.

Jag har inga föräldrar och jag har aldrig haft några. Det finns två människor i mitt hus, en manlig från vilken jag ärvt femtio procent av min arvsmassa och en kvinnlig från vilken jag ärvt resten. De gav mig mat när jag var liten och fyllde mitt rum med leksaker, men de var aldrig mina föräldrar. Det fanns aldrig någon tid över till att uppfostra mig eller ta hand om mig, allt jag kan har jag lärt mig på egen hand. Det är nästintill omöjligt för människor utifrån att förstå det alkoholistbarn går igenom. Jag har levt i nitton år, och under de sexton första var jag extremt medberoende och svag. Idag är jag bara arg. Jag är arg på mina föräldrar, jag är arg på de som aldrig gjorde något för mig och jag är arg på mig själv för jag borde kunna vara som alla andra. Trots ilskan finns det en sak jag vill uppnå med mitt liv. Det skulle vara den största segern någonsin för mig, ett sätt att finna lugnet och äntligen uppskatta harmonin. Jag hörde ett citat häromdagen sagt av Mary J Blige som beskriver precis allting jag skulle vilja känna inför mitt liv, min uppväxt och mina föräldrar. Ett citat som för mig skulle innebära total frid:

”I blame you for nothing, but I forgive you for everything”.

Länkar för vidare läsning:
http://web.comhem.se/javell/karleksfull.htm
http://www.beroendekonsulten.nu/acoa07.htm
http://www.miljomagasinet.se/dokument/nytt/jul03/alkobarn.html