Vetenskapskultur

Då och då stöter man på snillen som försöker verka smarta genom att håna all religiös kunskap och avfärda den som nonsens. "Gudar, myter, legender - tänk så dumma stenåldersmänniskorna var", skrattar de, medan de ivrigt skriver av sina matematiska formler på papper, djupdyker i långa ordlistor efter "nya" semantiska upptäckter och skapar invecklade kalkyler över hur vi ska ändra räntesatserna för att öka jämställdheten i samhället. Men någonstans på vägen stannar vi upp. Vi drämmer de dammiga akademiska uppslagsverken i golvet, river matteböckerna i bitar och ser på medan de ekonomiska klyftorna växer. Någonstans har vår moderna, "objektiva" vetenskap misslyckats. Vi känner oss som Faust när vi sitter instängda i våra akademiska salar och studerar beräkningar och analyser utan att någonsin komma livet självt närmre in på hjärtat. Vår objektiva tillvaro bryts ner, och plötsligt är ingenting längre säkert eller uträknat. Vi befinner oss i vetenskapens tomrum.

I äldre tider var livet fyllt av myter, men en specifik religiös sfär existerade inte i den form som vi känner den i dag, t.ex. i form av en kyrka. Religionen var en oskiljaktig del av det vardagliga livet, men överlappade även vetenskapliga områden. Gudarna var förutsättningar för ett liv av harmoni, ordning och vägledning. Inte sällan samspelade religion och vetenskap; stjärnbilder utmättes noggrant och tilldelades mytologiska betydelser, och politiskt upprätthållna hierarkier var fundament för den sociala samhällsbyggnaden, men reflekterade samtidigt ett högre andligt system. Kort och gott, den mänskliga naturen utgjorde ett uttryck för en övermänsklig dimension, och via denna dimension vägleddes människans jordeliv.

Det är möjligt att de högre skikten i samhället endast såg gudarna som ideal eller symboler, men det intressanta här är att gudarnas "objektiva" realitet inte var relevant eftersom de oavsett detta fyllde funktioner som hjälpte människan att hantera sin praktiska vardag. Moderna människor i dag älskar att ge Gud en spark i skrevet därför att de tolkar religion utifrån ett vetenskapligt perspektiv, som utgår ifrån att saker i vår värld måste vara materiella och mänskligt påtagliga för att fylla en roll i samhället. Tydligen spelar det ingen roll att dagens moderna vetenskap inte ens skulle existera så som den gör i dag om den inte utvecklats ur en starkt religiös sfär. Att man för flera tusen år sedan lyckades skapa elektrisk ström i Bagdad och att egypterna byggde enorma byggnader som vi i dag inte ens skulle kunna drömma om att replikera, nämner ingen. Vi nöjer oss med att leva våra liv i ett vakuum av "utveckling" och okränkbar optimism.

Trots att vi i dag tenderar att skilja dem åt, så är religion och vetenskapen huvudsakligen endast två olika sätt att närma sig verkligheten på. Medan moderna människor tycker om att kritisera religion - kanske mer specifikt judisk-kristen religion - för att företräda en absolutism i och med Gud, glömmer de ofta bort att deras vetenskapliga upptäckter också anses utgöra absoluta sanningar. "Religionen bygger på illusioner och lögner, vetenskapen står för Sanningen" går ramsan, och så skapas det sakta men säkert en ny religion, en modern religion kring tron på den moderna vetenskapen som ensam Gud. Men är den verkligen så absolut som den utger sig för att vara?

"[...] [E]n kultur, som bygger på vetenskapens princip, måste gå under när den börjar bli ologisk, alltså rygga tillbaka för sina konsekvenser. Vår konst framvisar detta allmänna nödläge: förgäves anknyter man imiterande till alla stora produktiva perioder och personligheter; förgäves samlar man hela "världslitteraturen" som tröst för den moderna människan och visar henne alla epokers konststilar och konstnärer så att hon kan ge dem namn, liksom Adam djuren: hon förblir dock den evigt hungriga, "kritikern" utan lust och kraft, den alexandriska människan, som i grund och botten är bibliotekarie och kriarättare, eländigt förblindad av bokdamm och tryckfel." (Friedrich Nietzsche, "Tragedins födelse", §18)

Faktum är att vetenskapen aldrig har kunnat utröna absoluta sanningar om hur vår värld egentligen fungerar. Vetenskap, som Nietzsche noterade, är egentligen en process som alltid slutar i religiös tro, då den först tar död på äldre religiösa myter, studerar olika kausala samband utifrån empiriska teorisatser, men plötsligt kommer till den punkt då en vetenskaplig upptäckt leder till en mystifiering av vad som tidigare ansågs vara "sanning". Vetenskapen har målat in sig i ett hörn och slår huvudet blodigt i väggen; den har insett sina egna begränsningar.

De flesta vetenskapliga "sanningar" har utvecklat en rad nya "sanningar" som motsäger den ursprungliga "sanningen". Därför brukar man i dag i stället kalla dem för "teorier", just därför att de bygger på teoretiska antaganden, som aldrig till fullo kan beskriva en inre mekanism 100 % objektivt, utan endast kan komma fram till en mer eller mindre realistisk slutsats. Sedan antiken har vi försökt förstå hur åska fungerar, och ungefär varje decennium har våra "upptäckter" reviderats och motbevisats. Vi vet fortfarande inte hur universum kom till, men vi har meterlånga arkiv över antaganden som skulle kunna ligga nära "sanningen". Vi föreställde oss att vi kunde resa till rymdens ände, tills någon stackare fann att en sådan resa skulle sluta där vi hade startat. Einstein lättade upp saker och ting genom att popularisera relativitetsteorin, som hävdade att tid och rum inte var statiska mått, utan dynamiska variabler i en större ekvation med likartade förutsättningar. Men trots det kunde vi inte föreställa oss ett utrymme som var både föränderligt och oändligt i "form".

De vågor av New Age, nyhedendom och politiska kulter kring Demokrati, Frihet och Förintelsen kan därför delvis ses som en naturlig produkt av det stadium då vi insett att även vetenskapen har sina begränsningar. Människan verkar ha ett inre behov av ett högre ordnat system som sägs kunna ge svar på våra mest fundamentala existentiella villkor. Anledningen till att människor i dag saknar tilltro till sig själva och sin omvärld beror inte så mycket på att vi med vetenskap har motbevisat Guds fysiska existens, utan snarare på att Gud inte längre tillåts fylla en relevans i våra liv. Vi har hånat myten därför att vi har misslyckats förstå den. Den högre, "objektiva" livsstilen som vi trott oss kunna erhålla via vetenskap, har misslyckats därför att vetenskapen saknar det som religionen har, nämligen en filosofisk plattform.

Religionen och myten är en kontextuell tolkning av verkligheten, dvs. dem placerar idéer och observationer i ett större sammanhang. Vetenskapen kan räkna ut avståndet från jorden till månen, men inte förklara för oss vad den slutsatsen har för egentlig betydelse. Vetenskapens betydelse är därför cirkulär och det är i detta ekorrhjul, som det moderna samhället har skapat dem snillen vi nämnde i början av artikeln; dem är flitiga och gör sina läxor i tron att dem bidrar till en otrolig "utveckling", men ingen av dem kan svara på vad den utvecklingen går ut på eller vad målet är med vår strävan. Ifrågasätt valfri politisk dogm och de visar sig vara fanatiskt motstridiga. Kommentera deras "mänskliga värde" och de svarar med känsloutbrott. Visa dem vetenskapliga studier över hur vårt beteende till stor del styrs av våra gener, eller IQ-skillnader mellan folkgrupper, och dem svarar med moraliska uppläxningar. Tydligen är inte all vetenskap "giltig", utan tabu och förbjuden. Utveckling?

För att undkomma den moderna dualismen - där vi slits mellan tron på siffror och politiker - krävs att vi förstår mytens respektive vetenskapens betydelse. Ett samhälle uppbyggt på dogmatik och inte sällan vansinniga religiösa teorier är ett dekadent samhälle, men det är minst lika dekadent, om inte värre, att spendera åtta timmar varje dag på att kategorisera livet i stället för att leva det. Oavsett om grupper som scientologerna kan klassas som ute i det blå, har de en poäng: för att vi som människor ska kunna må bra och hantera våra liv realistiskt måste vi finna en harmonisk balans mellan vetenskap och myt, men till skillnad från New Age-rörelser och modern politik lära oss att använda den inom rätt område. All abstraktion är inte "falsk"; realismen varierar mellan olika abstraktioner beroende på vem som tolkar dem. Gud kan antingen vara en skäggig gubbe någonstans i rymden och som hävdar att alla människor är lika och bör leva tråkiga, pacifistiska liv för att belönas i ett himmelrike som antagligen inte existerar, eller så kan han ses som en bakomliggande ande i vår värld, där han rår över naturkrafter och förser oss med livets förnödenheter.

Vetenskap kan inte utbilda människor i livskunskap eller ge svar på deras existentiella problem, men det blir lika absurt att tolka myter vetenskapligt och därmed avfärda dem eftersom ingen ändå kommer att tro att det verkligen är Tor som rider i sin vagn över himlavalvet när det åskar. Vårt moderna samhälle har tagit död på myten därför att den aldrig har kunnat förstå dess funktion och innebörd. I sin ignorans har den skapat en mytisk kultur kring vetenskapen, som nu visat sig vara minst lika antagande som religionen, och har ändå inte lyckats tillfredsställa oss som mänskliga varelser. Därför fortsätter vi att utforska nya och okända områden, kanske inte nödvändigtvis hos Gud eller Tor, utan i livet självt, med dess inre rytm och magi. För med mytens död har vi även tagit död på vår kultur, och så länge vi inte har mod nog att skapa en ny, produktiv myt som fyller en funktion i våra liv, så kommer vi att fortsätta vandra genom den moderna öknen på jakt efter en mytisk oas bland akademiska institut och föråldrade kyrkor.