Semesterskräck

Året var 2005 och jag åkte tillsammans med elva utav mina närmaste vänner på en regelrätt sol- och spritsemester på den Cypriotiska semesterorten Ayia Napa. En sån där resa varje kille i de övre tonåren bara måste göra. Med på resan fanns dock ett orosmoment, en individ vi kan kalla Anders. Absolut inget ont om honom, men på något vis är han mer olycksdrabbad än Kalle Anka. Han drar till sig konstigheter som en magnet och det finns nog inte många bisarra saker denne man inte h...

Året var 2005 och jag åkte tillsammans med elva utav mina närmaste vänner på en regelrätt sol- och spritsemester på den Cypriotiska semesterorten Ayia Napa. En sån där resa varje kille i de övre tonåren bara måste göra. Med på resan fanns dock ett orosmoment, en individ vi kan kalla Anders. Absolut inget ont om honom, men på något vis är han mer olycksdrabbad än Kalle Anka. Han drar till sig konstigheter som en magnet och det finns nog inte många bisarra saker denne man inte har varit med om.

Allt gick dock relativt smärtfritt (bortsett från ett par smärre incidenter) fram till den tredje dagen. Vi grabbar låg som vanligt uppradade och lapade sol kring poolen när Anders sa att han skulle gå in på rummet för att ta sig en tupplur. Inget kunde väl hända då, nu slapp han ju riskera att få brännskador i solen eller slå huvudet i poolkanten, tänkte vi, och drog en lättnandets suck.

Så här glatt var det vid poolen innan Anders fick för sig att utsätta sig för fara.
Så här glatt var det vid poolen innan Anders fick för sig att utsätta sig för fara.


Klockan började sedermera närma sig sen eftermiddag och eftersom att man ofta slarvar med maten när man är utomlands började min mage nu göra ett hungrigt uppror. Därför begav jag mig, lite skakig i benen, in på hotellrummet för att hämta pengar till ett mål mat.

Men när jag kommer in hör jag något väldigt besynnerligt från ett utav rummen intill. Det lät som en korsning mellan en rosslig orm och en grymtande gris, och jag var osäker på om jag verkligen skulle våga mig in för att undersöka detta närmare.

Och där fick jag syn på Anders, där han halvlåg på golvet och vred sig i plågor. Han hade nämligen lyckats med konststycket att vrida axeln ur led - i sömnen. Om man inte känner detta haveri till individ låter det väldigt konstigt, men eftersom detta är en helt normal händelse i vårt kompisgäng var det ingen idé att ödsla tid på att bli förvånad, utan istället ge sig av till receptionen för att ringa en ambulans.

Eftersom jag inte riktigt visste vad ”axeln ur led” hette på engelska (”shoulder dislocation”, så här i efterhand) tog det ett tag för receptionisten att förstå vad jag egentligen ville, men efter ett par vilda gestikuleringar kom en riktigt skabbig ambulans upprullandes framför hotellet och två mustaschprydda doktorer som såg mer ut som ett par gruvarbetare hoppade ut. Det bör också nämnas, om man ska tala om doktorers moral, att dessa två herrar ställde sig och garvade åt Anders i all hans misär när de kom in för att hämta honom.

Men i alla fall. Efter mycket om och men lyckades de frakta in min sargade kompis i ambulansen och jag trodde äntligen kusten var klar. Men icke. De vinkade åt mig att jag skulle följa med som stöd, och jag fick därför följa med som någon slags målsman på denna helvetesfärd. Den trånga ambulansen fick vi dessutom dela med två magsjuka danskar, så det var en högst surrealistisk upplevelse att färdas med en vän som skrek vid varje gupp, samt två danskar som fontänkräktes så fort det svängde.

Resan varade i säkert 45 minuter innan vi till slut nådde sjukhuset. Anders forslades in i ett rum för undersökning och jag fick snällt sitta utanför och vänta. Efter ett tag kom en sjuksköterska ut och förklarade för mig att min kompis måste sövas ner. Jag hade inte den blekaste aning om ifall han skulle vakna om en timme eller flera dygn, så jag fick traska ut i den stekande värmen igen, ensam. Betänk nu att jag inte hade ätit på hela dagen, jag var extremt törstig och jag bar endast ett par blommiga badbyxor. Pengarna hade jag givetvis inte fått med mig så att ta en buss tillbaka kom inte på fråga. Paniken började sakta men säkert krypa in i mitt psyke när jag insåg att jag snart skulle avlida utav antingen värmeslag, törst eller hunger. Planen blev därför att försöka få tag på en taxi som jag kunde åka tillbaka med, som jag kunde betala när vi kom till hotellet. Att resan säkerligen skulle gå på tusen kronor orkade jag inte ens tänka på. Nu var det Erik Nahlén, som hamnade i arméreserven vid mönstringen, som skulle försöka överleva i en stad han inte ens visste namnet på.

Problemet var att detta inte var någon turistort och det syntes inte en enda taxibil på flera mils avstånd. Jag gick in i några affärer för att försöka förklara min situation och kanske tigga lite vatten, men de förstod inte ens vad jag pratade om. Först tänkte jag försöka få tag på någon vanlig bil jag kunde lifta med tillbaka in, men de enda som syntes var gamla luffiga skrotbilar och hade jag liftat med en sådan hade jag utan tvivel vaknat upp på ett smutsigt operationsbord med mina organ på väg till en marknad i Mellanöstern.

Men. Till slut fick jag syn på ett civiliserat fordon, en lyxig limousin kom glidandes längs gatan. I normala fall hade man inte ens reflekterat över att försöka lifta med en sådan. Men detta var inget normalt fall så jag sprang ut i vägen, stoppade den långa vita bilen och hoppade in. På knagglig engelska förklarade jag för chauffören vad jag hade varit med om, och till min stora förvåning gick den godhjärtade Cypriotiske mannen med på att gratis skjutsa mig de många milen tillbaka till Ayia Napa.

Och jag måste medge att jag kände mig en aning häftig när limon gled upp bredvid hotellpoolen. En svettig, utsvulten och halvnaken Erik Nahlén snubblade ut, smällde igen dörren och mottog allas blickar som undrade vad i helvete jag höll på med.

Eftersom att jag inte vill hänga ut Anders mot hans vilja visar istället en utav våra vänner upp den fina axelväska han fick.
Eftersom att jag inte vill hänga ut Anders mot hans vilja visar istället en utav våra vänner upp den fina axelväska han fick.