Abort – ett nödvändigt ont?

Vämjelse över att det finns människor där ute på vår planet som vill bestämma över min kropp som om det vore deras egen. Ilska över att jag gång på gång påminns om att den här världen inte är någon rättvis plats där människor kan vara överens. Och sorg eftersom det finns människor som är så pass inskränkta och har så pass hemska åsikter och tror sig ha belägg för dessa. Detta händer hela tiden när debatterna om HBT-personerns rättigheter, jämlikheten mellan könen, överklassens exploatering av arbetarklassen, förhållandena i U-länderna, etc. åter igen tas upp. Det är en ångest som sprider sig genom hela min kropp och näst intill förlamar mig eftersom jag blir så arg när jag tänker att på vissa bakåtsträvare som till synes vill göra den här världen till en sämre plats än den redan är. Tycker du att jag är för stor i orden, lite dramatisk kanske? Jag kan vara förstående och överseende, men självklart är det så i min värld att de som inte tycker som jag tycker fel, annars skulle jag ju inte ha de ståndpunkter jag har.

Men okej. Jag skulle vilja bena lite i det här med abort nu. Det är en term som vardagligt indikerar att man på medicinsk eller kirurgisk väg avbryter en graviditet. I Sverige får man utföra en abort till och med vecka 18 och sedan krävs Socialstyrelsens tillstånd, men absolut senast beviljas en abort i den 22:a veckan. Vissa människor vill sänka abortgränsen eller helt och hållet avskaffa möjligheten att genomföra aborten av ett embryo i Sverige. För det är just vad det är; ett embryo. Det som växer inuti en kvinnas mage blir inte ett foster, en levnadsduglig varelse, förrän ungefär den tredje månaden. Enligt min uppfattning är det inte fel att abortera ett embryo på sju veckor. Det har fortfarande en svans då. Det är litet som en vindruva och har simhud mellan tårna.

Många diskuterar det här med abort på en kristen grund. Deras devis är att allt liv är heligt och vackert och att det måste tas till vara. Man säger att en abort aldrig kan vara laglig eftersom den strider emot Guds tio budord. Barn är en gåva, jag säger inget annat. En gåva från Gud eller inte, det låter jag vara osagt, men på vilken bekostnad? Jag tänker på den där 13-åriga tjejen som kanske finns någonstans ute i vårt avlånga land, vilken som så många andra unga tjejer totalt ignorerade möjligheten att hon skulle kunna vara gravid. Hon kanske hade sina aningar, hennes mens kanske uteblev och eventuellt mådde hon ruskigt illa i några veckor. Men bestörtningen över det hela gjorde att hon inte tog reda på det och slog fast med säkerhet, och plötsligt är hon 18 veckor in i graviditeten. När hon sedan ber om att få göra abort hos Socialstyrelsen ger de avslag på hennes ansökan och hon tvingas till att föda barnet. Jag tänker på de tjejer som blivit våldtagna av sina fäder eller släktingar och som sedan blir nekade att genomföra aborter i sina hemländer och istället blir tvungna att föda ett missbildat barn de inte ensamma kan ta hand om och sedan blir de utstötta ur familjen.

Tecknad bild, visandes 7 veckor gammalt embryo.

Mannen i ett förhållande har såklart, till viss del, något att säga till om när det kommer till diskussionen om en abort. Han hade lika mycket med själva barnagörandet att göra som kvinnan, dock är det inte han som ska bära omkring på det i nio månader. Det är kvinnans uppgift och hon ska även föda barnet efter dessa nio månader. Naturen har ävenledes skapat oss som så att vi kvinnor ska kunna beskydda och ge föda åt våra barn direkt efter födseln (därav det lyckorus som ofta infinner sig efter en lång förlossning och det faktum att man kan ge sitt barn mjölk direkt efteråt). Vi är också skapta på det sättet att cirka 50% av jordens befolkning har en livmoder som kan ge liv åt ett barn, hälften har det inte. Det bara är så, det finns inte så mycket att göra åt. Det är kvinnans kropp och hennes rättighet som människa att ta det slutgiltiga beslutet vad hon vill göra med den. Så varför är de flesta abortmotståndare som gör sina röster hörda män? Jag låter det vara osagt så länge eftersom jag begrundar det väldigt hårt. Vad tror du?

Antalet aborter har ökat skyartat i Sverige sedan början av 1970-talet då riksdagen beslutade att kvinnan själv kunde bestämma om hon ville utföra en abort eller inte. Kan ni förresten tänka er det tjejer? Hade ni levt för 40 år sedan hade ni inte kunnat besluta om abort själva, det hade någon annan gjort åt er. Här i lilla trygga Sverige. Men jag undrar sådär lite smått i mitt stilla sinne: hur stort antal föräldralösa barn finns det i de länder där abort är totalförbjudet? Jag har inte kommit över någon statistik över det, men tänk egentligen. Om en kvinna ofrivilligt blir gravid och nekas abort, vad ska hon då ta sig till om hon inte under några omständigheter är kapabel att ta ansvaret för en annan människas liv? Det är klart att man har lika stor rättighet att leva även om man är föräldralös och bor på en kall gata i San Antonio, det är inte det jag menar. Jag funderar bara på vad som är värst. Att inte leva ett värdigt liv eller att inte leva alls?