Efter 18 säsonger på TV har nu The Simpsons gjort entré på bioduken. ”Kommer filmen lyckas leva upp till tv-serien”, har alla frågat sig. Svaret är ja - men inte så mycket mer. Det märks ganska tydligt att Matt Groening och hans kompanjoner ägnat de senaste tjugo åren åt att skriva över 400 halvtimmesprogram.
Tempot i den 87 minuter långa filmen är nämligen väldigt ojämnt och delar av handlingen känns mest som fantasilös utfyllnad. Handlingen var det ja, det skulle kanske passa sig med en kort sammanfattning:
Springfield står inför en miljökatastrof. Stadens sjö är förorenad så det stinker om det och spärras därför av för ytterligare avfallsdumpning. Givetvis lyckas Homer ändå dumpa en överfull behållare bestående av grisskit i sjön, varpå hela Springfield isoleras från omvärlden med hjälp av en enorm glaskupol. Homer blir hatad av hela staden och tvingas dra på sig hjältetrikåerna för att återvinna allas förtroende.
Det låter kanske inte sådär jättespännande men å andra sidan är det inte heller för handlingen som man främst går på Simpsons, utan för att få sig ett gott skratt. Och skrattar det gör man. Tyvärr är det dock alldeles för ofta åt min biopartners gnäggande hästskratt istället för det som utspelar sig på duken. Humorn består nämligen till stor del av förutsägbar och simpel slapstick. Men när de smarta skämten träffar rätt, då träffar de också mitt i prick.
The Simpsons Movie är absolut en sevärd film trots att den känns lite ogenomtänkt. Jag saknar även många av de älskvärda karaktärerna såsom Apu, Moe, Krusty och Mr. Burns som tyvärr fått kliva lite åt sidan. Därför hamnar betyget på en stabil trea av fem möjliga, vilket ändå får anses som helt klart godkänt.
