The Legend of Zelda: Ocarina of Time

De tunga stegen av en galopperande häst möter mina öron.
Samtidigt spelas ett ljuvligt och lugnt stycke.
Månen lyser upp det mörka landskapet. Den är omgiven av en lite mörk himmel som snart blir färgglad.
Det är vackert. Likt en tavla som pryder en inte så tom vägg på ett muséum.
Månen ersätts snart av en sol.
En ung pojke ridandes på en häst tycks njuta av gryningen. Liksom han, njuter också jag.
Och spelet har inte ens börjat.

Hyrule ser minst lika vackert ut som tidigare.
Men till skillnad från de tidigare spelen är världen uppbyggd av 3D-grafik.
Gammalt, dåligt, fult, tycker de flesta idag. Men jag finner en charm i den vackra världen.
Jag har trots allt vuxit upp i Hyrule, upplevt Hyrule - lärt mig älska Hyrule.
Och efter alla dessa år är det minst lika fint i mina ögon.

När man för första gången vandrar genom det gröna landskapet möter man ett stort slott omgiven av höga murar.
Från den kullen man står på kan man se solen glänsa över det ljust gråa, nästan vita slottet.
Det känns magiskt - varje gång.

När man vandrar mot slottet möts man av en stor vindbrygga.
Liksom andra bryggor fälls den både upp och ner, beroende vilken tid det är.
Det är charmigt då man på kvällen kan höra den stängas.
På andra sidan av vindbryggan väntar en mötesplats för invånarna.
Där finner man ungdom, glädje, kärlek.
Dansande par, lekfulla ungar och oroliga vuxna människor täcker den livfulla gården.

Slottet är omgiven av en stor grön trädgård.
Dessvärre omringad av vakter som inte låter en att ta en titt.
Liksom många slott man har sett på film skiljer sig detta från dom.
Olika fönster pryder de tjocka väggarna. Innanför dessa väggar finns en helt annan värld.
En värld jag gärna skulle vilja upptäcka. Det är något speciellt.

Öster om slottet finner man den välkända byn Kakariko.
Söta hus på mörkgrönt gräs. De olika människorna tycks stressa, då de har fullt upp.
De har precis som oss helt olika tankar, personligheter och åsikter.
Därför är det kul att stanna och prata med dem, då de inte hela tiden upprepar saker en annan har sagt.
Två små butiker med trevliga expediter erbjuder en del helande drycker, men också lite skumma saker.
Kakariko är inte färdigbyggt ännu, men inte gör inte den lilla byn mindre söt.

En känsla väcks i mig då jag vandrar genom dessa platser.
Den vackra miljön och alla trevliga människor ger en känsla av gemenskap.
Jag har varit där förut, känns det som. Och när jag här hemma promenerar bort mot kullen på andra sidan vägen väcks denna känsla av gemenskap. Stomma Kulle heter den. Precis som kullen jag tidigare berättade om, kan man från denna ljuvliga plats se solen glänsa. Glänsa över landskapen - Glänsa över Falkenberg.
Det är en plats jag har upplevt så mycket med. En plats där jag kan vara mig själv. En plats där jag kan tänka, filosofera - och leva.
Liksom Hyrule.