Döden

För att förstå förintelsens och dödens betydelse kan vi börja med ett konkret exempel: När vi skapas som foster i livmodern är till exempel våra händer till en början otympliga klumpar med celler. För att kunna forma klumpen till det vi kallar hand - med fem fingrar och allt - så måste ett stort antal celler dö. "Simhuden" mellan fingrarna försvinner, de förintas. Även under vårt liv måste miljontals celler i vår kropp dö varje dag när de fullföljt sin funktion, helt enkelt för att vi skall kunna leva vidare. På det sättet är dödens funktion att gestalta livet, att ge det kvalitet.

Även om nu döden fullt naturligt inger saknad när man förlorar en nära anhörig, så kan man likväl ha i åtanke att det som existerar egentligen aldrig upphör att vara - det genomgår bara förvandlingar, vilket är fullt naturligt och framför allt oundvikligt. "Kart, druva, russin, allt förvandlingar, men ej till ett icke-varande utan endast till ett ännu icke varande", som Marcus Aurelius uttryckte saken. Inom jordens ekosystem cirkulerar mineralämnen och energi som bekant i ett evigt kretslopp. Utvecklingen av arter på jorden kan alltså sägas bara vara ett sätt att formge det byggnadsmaterial som jorden är. "Allt skapat är oformat i början, format i mitten, och oformat i slutet. Vad är här att sörja över?" säger Krishna. Eller Aurelius igen:

"Skrämmer dig förvandlingen? Men vad kan väl ske utan förvandling? Vad är alltså kärare för allnaturen, mer överensstämmande med den? Kan du själv ta ett bad utan att veden förvandlas, kan du livnära dig utan att födan förvandlas? Eller kan något som helst gagneligt nå sin fullkomning utan förvandling? Inser du då inte att det med din egen förvandling förhåller sig på samma sätt och att den är lika nödvändig för allnaturen?"

Rädslan för dödens makter hänger i dag inte alls nödvändigtvis ihop med att man är rädd för själva övergången mellan liv och död, själva dödsögonblicket. Nej, rädslan ligger i just den funktion vi beskrivit: att utgallra, att öka kvaliteten hos livet, också vad gäller den långväga utvecklingen hos allt som lever. Det låter alldeles fruktansvärt för nästan vem som helst i dag, man liksom reagerar "instinktivt" på sådana ord. För det vi fruktar i de här orden är inte döden i sig, utan det den antyder: människors olika värde.

Men hur kan man veta något om livet när man räds döden så mycket att den trycks undan ur vårt medvetande? Genom att möta alla negativa saker i livet lär vi oss att handskas med dem, och på så sätt kan vi undvika vår undergång. Detsamma gäller även krig, vapen och dylikt. Sätt en okunnig pojke med en kniv och nog djävulen kommer han att skära tummen av sig rätt vad det är. Om vi i stället lär honom på ett tidigt stadium hur han skall hantera kniven, så kommer han aldrig till skada, utan kan tälja sig en dalahäst eller vad som helst. Att hantera det destruktiva i livet är nog så viktigt på det att det inte skall undertryckas och sedan bubbla upp i orimliga proportioner. Så varför inte låta döden bli en skicklig skulptör, som tar bort det överflödiga och skapar det vackra? Låter vi honom som krukmakare sitta och slöa i ett hörn, blir krukan allt annat än vacker och duglig, och i vredesmod kommer vi att slängas på golvet, och skärvorna av det historien kände som "mänskligheten" kommer att sopas bort.

Men hur har man sett på döden under antiken och andra tidsperioder och i andra kulturer? Höll man med om att döden måste befinna sig i harmoni med livet som helhet? Dels har vi förstås den bibliska synen där döden gör entré på scenen som en uttrycklig fiende, men det är ett kapitel för sig. Vi vet också att det trots dödens vikt har funnits och fortfarande finns många stora filosofier som betonar strävan efter det eviga, det vill säga strävan efter det som inte är tillfälligt och alltså inte lyder under pendlandet mellan liv och död. Hur går det ihop? Visar dessa visa filosofier tecken på rädsla för döden? Nja, nämnda strävan är i det närmaste en sorts evolution som i sin förnuftigaste form inte innebär att man vill avsäga sig livet eller döden, utan att man vill övergå i en ny, högre form av existens, närmare det eviga, just genom dödens förändrande kraft. Sensmoralen i sådana tankegångar är alltså inte att döden skall undvikas - tvärtom: Döden kan skapa nytt genom att lämna rum för ett nytt, bättre liv.

Att döden lämnar ett sådant utrymme kan vi inte undvika, men i fantasilösa tider händer det att tomrummet aldrig ersätts med något bättre. Vi har en parallell till hands: Modern tids negativism, där man inte bryr sig om vad någonting är, utan vad det inte är, kan ses som en effekt av att man gör ett ideal av förstörelsen och vill göra ett tillstånd av det ödeläggande. Det betyder att tomrummet aldrig riktigt fylls. Ett konstverk, anser man, måste alltid vara överskridande och normbrytande, något som kritiserar egenskaper hos något annat. Positiva egenskaper hos konsten blir därför inte lika relevant. Men det är kanske inte så märkligt: Precis som i samhället i övrigt, så konfronteras vi i konsten av något som inte fungerar. Vi vill bygga nytt, och för att kunna bygga nytt, så måste vi först rasera det gamla. Det är en bit på vägen, men problemet återstår.

Problemets kärna är att våra idéer är döda, och vi håller oss i stället kvar vid gamla fungerande idéers skal. Anledningen till att vi blir hysteriska om en gammal vacker byggnad rivs, är att vi inte har något bättre att ersätta den med, eftersom vi inte längre förstår oss på de idéer som skapade det vackra och storartade. På liknande vis vill en del nationalromantiker till exempel flumma runt i vikingautstyrsel. Man resonerar att de hade bra idéer förr, så dåtiden romantiseras och följaktligen klär man sig som på den tiden. Men då avslöjar man att man inte kan stå på egna ben. När vi helt lägger det kulturella ansvaret på dåtiden, så är det vi utövar en form av kulturell nekrofili: själen har flytt mänskligheten och idéerna används inte, men vi älskar deras efterlämnade kroppar.

Vad vi behöver är en acceptans av döden som funktion, men inte bara som ett festligt faktum i vetenskapliga sammanhang. Det väsentliga är att införliva döden som en naturlig del i kulturen, så att vi vet hur vi skall behandla den och livet. Viktigt är att våga lämna något därhän för att komma vidare, och inte fästa sig vid detsamma som ursäkter för att vi inte kan hitta på något bättre. Viktigt är att våga lämna vårt liv utan att gråta eller att våga rasera en kyrkobyggnad utan bli neurotiska.