Bertil

Jag är säker på att han på håll ser ut som vilken liten pensionärsgubbe som helst. Lätt framåtlutad, extremt långsam och försiktig gång och en käpp att stödja sig mot. Men på något sätt är det något speciellt med just den här herren. Kanske 80 år gammal, kan han vara det? Han brukar ofta ha en sådan där beige gubbkeps, om jag inte minns fel en rutig skjorta till det och så en kavaj och finare byxor till. Han liksom stapplar fram lite ryckigt, han skulle säkert dö knall och fall om någon råkade springa in i honom, näst intill så bräcklig verkar han vara. Han utstrålar rätt många saker bara man tittar på honom; vemod, lugn, styrka och uppgivenhet. Många skulle kalla honom en sorglig figur och tycka synd om honom, det har jag redan gjort, men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av honom. Det kan låta konstigt, nästan galet, men det är något med mig och gamla människor. Jag börjar alltid fundera över vad de varit med om i sina dagar som ingen levande människa minns förutom de.

Jag minns första gången jag pratade med honom. Jag sommarjobbade på caféet där jag då och då brukade fika och det är därför inte omöjligt att jag sett honom där förut eftersom jag förstod att han var stamgäst när den ordinarie personalen hälsade honom välkommen vid namn, ”Bertil”. En stamgäst är en regelbundet återkommande gäst och han var sannerligen ingen underdrift. Varenda vareviga dag under de två veckor jag jobbade så var han där, alltid kring lunchtid, och beställde alltid samma sak. En sverigekaka, en bulle och en kopp kaffe. Alltid 22 kronor.

Hans blick är väldigt inbjudande men också försynt på något sätt. Hans hud är skrynklig såklart, men ser väldigt blank ut, nästan vaxartad. Han har bara små stripor av hår kvar och hans ögon börjar tappa färgen, stinget och koncentrationen. Han luktar lite sjukhus, instängt, vindsloft och gammal människa. Vi började prata sådär som kunder och anställda gör. ”Vilket fint väder vi har!” eller ”Vad har du haft för dig idag?”. Jag blev förvånad den gången jag frågade hur det var med honom och han svarade på det sätt man inte är beredd på att människor ska svara. Hur dåligt man än mår så svarar vi alltid att vi mår bra om någon som inte är närmare än nära frågar. Jag blev helt ställd och försökte att släta över det, säga att det nog minsann visst var bra, men frågade också varför. Han såg frågande på mig, log sedan ett trött litet leende och började sedan allvarligt berätta. Han berättade att han nästan blivit blind och att det tagit väldigt hårt åt honom. Han berättade också att han ville dö snart, det var helt enkelt inte meningen att man skulle bli så gammal som han blivit. Jag försökte övertala honom att, visst kan det vara jobbigt, men är det inte givande att få chansen att leva så länge som du gjort? Men han svarade bestämt ”nej”. Han sa med övertygelse i rösten att han är så ensam att det inte är roligt att leva längre. Att han hellre lämnar plats för någon annan på den här jorden. En annan kund stod på kö för att handla sin lunch eller fika eller kaffe och han log ursäktande och började sakta, sakta, sakta att samla ihop växeln på sin femtiolapp, sitt fat och sin kaffekopp. Lederna tillåter honom inte längre att göra något snabbt. Och därefter hasade han sig fram till sitt bord vid fönstret, slog sig ner och började äta i ensamhet. Och jag undrade i mitt stilla sinne: vad ska han ta sig till, vem ska bära alla hans pinaler när hans ben inte längre bär honom några få meter utan käpp?

En gång kom han upp och ställde sig framför disken, velade länge och väl och sade sedan:
– Om man kanske skulle våga sig på att ta en macka idag?
Jag tänkte att äntligen händer något, han rubbar sina cirklar och bryter sina mönster. Jag sa att det vore ett jättebra val och att det nog skulle smaka fint. Han tittade på mig med ett pillemariskt leende, himlade lite med ögonen och sa:
– Nej, jag skulle inte tro det. Jag tar det gamla vanliga jag. 22 kronor, inte sant?
Jag blev nästan lite förnärmad, men insåg sedan att det nog inte är något jag kan påverka. Hans liv är nog så pass inrutat som ett liv kan bli.

Men vad vet jag? Jag kan bara fantisera över hur hans liv ser ut. Jag kan tänka mig att han vaknar upp på morgonen och jag tror att han för det mesta vaknar på ”fel sida”, alltså att han har en dålig dag, jag tror tyvärr det. Sedan äter han nog frukost jättetidigt, läser nog tidningen i stillhet och tittar ut genom fönstret för att skönja hur dagen kommer att bli. Jag tror inte att han bor på ett ålderdomshem, han bor nog i något lägenhetskomplex och där är nog inredningen väldigt avskalad och andas nittiotal. Jag tror inte att han haft någon fru på flera år, jag kan tänka mig att hon dog väldigt tidigt och att han varit väldigt ensam sedan dess. Har han några barn? Barnbarn? Om han nu har det, så gör de nog inte mycket för att få sin pappa, morfar eller farfar att må bra. Kanske bor de jättelångt härifrån, kanske saknar han sina barnbarn jättemycket, men han drar sig för att ringa för de är ju alltid så upptagna, de har säkert bättre saker för sig.

Undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag inser att jag inte ser honom längre. Kommer jag att bli lättad då? Har han hittat något bättre att göra än att sitta ensam på samma café dag ut och dag in eller har han helt enkelt gett efter för sin önskan? Och är han nöjd då eller kommer han att ångra många saker i sitt liv? Jag hoppas att han upplevt många vackra ting, hårda vintrar och oförglömliga somrar, himlastormande kärlekar och sönderkramande sorger, känslan av styrka och mod och jag hoppas att han haft stora tankar om livet. Vad han gör här, varför han vandrar omkring som han gör och vad som kommer att hända när han vandrat klart. Caféet kommer åtminstone för all framtid att ha 22 kronor mindre i kassan varenda dag.