Apati

En simpel tes lyder: När människan inte längre orkar med att möta verklighetens krav, försöker hon uppfinna en egen värld där brister blir tillgångar och misslyckanden förvandlas till positiva egenskaper. Det här beteendet är egentligen mycket naturligt och mänskligt, både som försvarsmekanism och som utgångspunkt för hur vi hanterar vår omvärld. Att lyckas med något i livet kräver minimal friktion mellan de planer och idéer vi bildar oss i vårt medvetande och den gemensamma verklighetens regelsystem, där vi testar våra beräkningar och ser var vi hamnar. Misslyckas vi blir vi inte sällan besvikna på oss själva, vilket leder till att vi tvingas tänka om för att uppnå bättre resultat.

Problemet uppstår när vi beslutar oss för att ge upp och byta ut vår idealism mot apati och likgiltighet. När vi inte längre känner att vi kan tro på våra egna idéer och känslor, bidrar det till ett neurotiskt beteende för att försöka gottgöra våra egna misslyckanden. Detta har blivit så vanligt nu att underkastelsen har blivit den motiverande faktorn för våra handlingar och värderingar.

De flesta av oss lade märke till detta redan under skoltiden. Det fanns alltid ett par bråkstakar som i brist på intelligens, självförtroende och vägledning i livet grupperade sig och gjorde rasterna sura för dem som råkade befinna sig i deras väg. En blandning av brist på verklig makt, en hopplös framtid och inte sällan en produkt av föräldrar med dåliga anlag gav upphov till dessa små skolmonster som alltid fann ett sätt att plåga andra för att själva må bra. I dag driver de omkring på lagerlokaler och sorterar barnleksaker eller rensar rabatterna i kommunen. Falsk makt leder till falska förhoppningar.

Ofta består apatin av en oförmåga att acceptera sin livssituation och gå vidare med den. Människor som inte är beredda att bearbeta dåliga erfarenheter, mardrömmar eller svagheter gör oftast allt för att dölja dem. Dessa människor dyker exempelvis upp som politiskt korrekta vänsteranhängare som gärna gråter sig fördärvade över minoritetsfrågor och maktstrukturer eftersom de då får chansen att "ge tillbaka" mot individer eller grupper som råkar befinna sig i överläge. Det hela urartar inte sällan i en religiös häxjakt efter dem som är rika, mäktiga, starka, smarta eller på andra sätt "överlägsna". Högerkanten i sin tur bygger sina idéer på en uppfattning om den okränkbara individen, som aldrig får kritiseras, värderas eller skadas eftersom det effektivt döljer vår vetskap om hur obetydliga, hopplösa och misslyckade de flesta människor i dag egentligen är. Idioten känner sig hotad av de få intelligenta som kan ge svar på tal och bestämmer sig därför för att tysta ner dem med kvantitativa medel. Därför upprätthålls balansen i samvaron genom sociala roller där vi enkelt kan skjutsa in vilken dåre som helst, oavsett om det leder till ett neurotiskt samhälle utan genomtänkta värderingar och mål.

Så föds ett system som bygger på likgiltighet. Eftersom samhället inte ställer några krav på sina medborgare utan bara vill hålla dem i schack via TV, alkohol och akademiska arbeten, sjunker befolkningen in i en drömvärld där individen inte längre känner ett engagemang gentemot den kultur han lever i. Vi förvandlas till apatiska "apor med bilnycklar" och klappar varandra på axeln inför nästa valsäsong: "Det blir nog bättre ska du se..."

Men det blir det aldrig, för apatin tar över och gör oss viljelösa. De flesta ser ingen anledning till att förändra ett samhälle som så uppenbart håller på att plocka isär sig självt medan rika oligarker och mäktiga lobbygrupper styr alla informationskanaler och håller oss lugna med förströelser som stillar vårt lättroade ego. Vi har lyckats arkivera hela mänsklighetens historia, men trots det förstår vi fortfarande inte innebörden av vad den romerske skalden Juvenalis kallade "bröd och skådespel": ett förfallet samhälle roar massorna medan en oärlig regim utnyttjar samma människor och förvandlar dem sakta men säkert till slavar under sina egna själviska begär.

Alla dagens moderna politiska teorier är sociala konstruktioner som fyller ett psykologiskt ändamål: att skapa en parallell värld där vi människor är ofelbara - just därför att vi är så pass bräckliga och ointressanta sett ur ett större perspektiv. Försvarsmekanismen att försöka igen och inte ge upp har därför övergått till att försvara egot mot verkligheten och dess krav på oss som individer. Det är med den insikten som allting nu plötsligt klarnar: vi kan inte fly från vår oundvikliga relation till världen i stort. Om vi misslyckas är det naturligt, men att för den sakens skull ge upp är detsamma som att paradoxalt nog förstora upp sitt ego gentemot verkligheten och göra den till en gud. Det krävs inte ett geni för att förstå vansinnet i det.

Hur undviker vi den moderna egotrippen? Hur bör vi hantera vår apati? För det första: Inse att om man hatar livet så hatar man förutsättningarna för vad vi är. Att fly in i sitt eget skådespel och där bli toffelhjälte under applåderna från en tom publik, skiljer sig inte mycket från att ge upp livet och vandra omkring som en hjärndöd zombie. Båda fallen leder till ohälsosam egoism. För det andra: Ingenting runt omkring oss verkar genom någon magisk perfektion, utan bygger på ett naturligt urval av idéer och processer. Om detta inte var fallet och allting var jämlikt, skulle förändring aldrig kunna ske. Om du älskar livet och existensen, älskar du även urvalsprocessen varpå den bygger. Således kommer du till slutsatsen att det känns rätt att tycka om den och finna den meningsfull; erfarenheten och upplevelsen av just denna process blir det centrala i att leva ett realistiskt och meningsfullt liv.

Då finns det inte längre någon anledning att slita sig i håret över ett brutet förhållande eller en okunnig folkmassa utan vägledning. Allt det otäcka och otänkbara ingår i den större existens som vi är en naturlig del av. Det idiotiska och misslyckade vidmakthåller sina negativa följder, men vi är inte längre bundna vid en apati inför dess destruktivitet. Vi kan hoppa i sjön med kläder på eller störta en regering vid makten, utan att vare sig moraliskt eller känslomässigt fördöma oss själva som hopplösa. För så fort vi gör det, faller vi genast tillbaka till samma dilemma: den negativa fokusen på oss själva och vad vi har gjort fel.

Den känslomässiga förståelsen växer i takt med den teoretiska och praktiska. Hur många deprimerade personer har inte försökt dränka sig i sprit och dålig poesi, för att finna att det hela bara ger upphov till en ond cirkel, som ibland slutar i att man lämnar livet genom ett pistolskott? Misstaget där har varit att man inte funnit en väg ut, och den enda vägen ut är att återknyta sitt ego till verkligheten igen. Detta gör man inte genom artificiella medel som droger och irrläror, utan genom att utföra något teoretiskt eller praktiskt arbete som vi finner meningsfullt och nyttigt. Detta tvingar oss nämligen automatiskt att tänka efter vilka vi är och vad vi är bra på. Vi rannsakar oss själva efter positiva egenskaper som kan komma till nytta och inte sällan finner vi att vårt arbete delar en gemensam funktion med existensen i stort. Det kan räcka med att plantera och vårda en växt för att inse dess större betydelse i hänseende av en hel planet. Det lilla egot är inte längre en ensam gud i ett vakuum, utan en obetydlig men samtidigt pragmatisk del av något större. Vi är inte viktiga, men det vi skapar reflekterar vad som är viktigt, vilket tilldelar oss en funktion i livets helhet.

Vissa människor tycker om att trycka ner sig själva, speciellt inför andra, för att någon ska tycka synd om dem. Men livet tycker inte synd om någon, det saknar den egenskapen. De som gör uppror mot detta är livets förlorare eftersom de vägrar att spela efter livets regler. Deras insisterande på hur viktiga, speciella och betydelsefulla vi alla är och hur vi därför bör revoltera mot det som kränker oss, tilltalar bara de personer som sitter på klöver tre men i hemlighet drömmer om att en dag få vinna över alla med spader ess. Tyvärr tillhör inte framtiden önsketänkarna; den tillhör visionärerna som insett att vi måste agera utifrån det vi tror på.