Morgonbussen

Den första är den som kaxigt vandrar in i bussen samtidigt som hon pratar högt med sin kompis i mobilen så att alla människor i bussen hör. Denne slänger gärna upp sin väska på ett av sätena och sätter sig på det andra. Hon fortsätter prata i telefonen om hur roligt hon hade det i fredags och om hennes minnesluckor. Och skulle bussen vara fullproppad och tio människor gått ända bak i bussen för att hitta en plats så skulle hon fortsätta att ha väskan på andra sätet och glatt prata på.

Den andra är den människan som lite försynt räcker fram pengarna till busschauffören, får en kommentar om att det var för lite pengar, ler lite skämmigt och betalar resten. Han vandrar in. Sätter sig på det sätet som är ledigt och sitter och tittar. Ibland fokuserar han blicken rakt fram, ibland fokuserar den på ingenting, ibland på husen utanför. Men oavsett var blicken är, så är alltid öronen på högsta hugg. Det finns inget som kännetecknar denne mer än att han alltid lyssnar på andra människors samtal i bussen.

Den tredje människan är den människan som åker buss för att han vill. Inte för att han måste. Men av någon anledning vill han åka buss. Han vandrar in genom bussens dörr och piper med sitt periodkort och går och sätter sig bredvid den där trevliga tanten, för den enda andra platsen var den bredvid människa nummer ett, och där går det ju inte att sitta. Sedan hivar han upp sin bok ur väskan. Antingen för att han bara älskar att läsa, eller för att han inte tycker om att spilla tid. Typiskt för denna människa är att han alltid lyckas framstå som glad. Förmodligen sitter han nog och läser om bästa möjliga sätt att ta livet av sig, men boken till täckmantel råkar vara en söt liten roman om en man och en kvinna som bor på landet och odlar sin egen sallad.

Den fjärde människan är den personen som helt enkelt åker buss för att hon måste. Hon är alltid stressad, tittar alltid på klockan tio gånger innan hon konstaterar att bussen minsann är försenad, och det finner hon sig inte i. Hon står hela vägen. Hon vill ju inte sitta bredvid någon annan. Då står hon hellre. Dessutom är det ju lättare att komma ut ur bussen när hon skall av.

Den femte människan är den där människan som tar igen förlorad tid. Oftast yttrar det sig i den förlorade sömnen. Ibland även den där timmen igår som de egentligen skulle ha ägnat åt att plugga. De syns lätt igen av de där sömniga ögonen, alternativt att de har somnat och vilar axeln mot gubben bredvid, eller den där feta, stora historieboken i knäet. De där snubbarna med mp3-spelare hör också hit – de tar också igen förlorad tid. Tiden att bara vara i sin egen värld.

Och sedan finns det allas våran favoritgubbe; fyllegubben. Människa nummer fyra hatar honom visserligen, men alla vi andra kan inte sluta glädjas åt honom. Han sitter där bak och sjunger små söta sånger om hur de möttes i Dover Calais. Ibland har han spytt ner halva bussen. Av någon anledning åker denna snubbe (eller dam) sällan bussen på morgonen, men ibland, ibland finns de där för att muntra upp min vardag.

Och så råkar det finnas en människa till som jag inte räknat med, för ingen annan gör det. Den här människan finns alltid på varenda buss. Och det finns alltid bara en av dem. Den snubben är den där som alla borde älska, och som gör så att vi alla andra kan sjunga söta sånger, läsa våra böcker, sova, eller lyssna. Ibland undrar jag om alla andra på bussen ens ser denne snubbe. Denne människa lyckas alltid gå förlorad förbi. Eller som ett och annat irritationsmoment i vår svenska vardag då vi lite diskret säger ”fuck you, gubbe”, men inte så att någon hör, oh nej. Han tar alltid all skit, men för oss ändå till olika platser här i världen, utan att klaga. Viktigast på hela bussen, men ändå så försummad. Busschauffören.