Strandad utböling i Stockholms tunnelbana

När man åker den timmeslånga pendelresan från Nynäshamn till Stockholm, efter att ha anlänt med den stora båten från den lilla ön Gotland, så är känslan av huvudstaden redan på ingång och tankarna flyger runt i ens huvud. Oj oj oj, massa shopping, pizza på Pizza Hut som får det att vattnas i munnen och alla de härliga (och ohärliga) klädstilarna man kan beundra i ögonvrån på de tusentals gatorna. Nerverna pirrar och pengarna bränner i fickan i önskan av att bli spenderade på helt onödiga saker såsom en spargris i form av en bullterrier eller små fina askar från Indiska.

Men det finns alltid en sak som stör mig med denna stora stad med de många öarna, och det är de okontrollerbara, stressande och fulla tunnelbanorna. Först skall man hitta den där skylten med ett stort T som visar att här, under jorden, finns en bana som sträcker sig 110km under staden. När man lyckas med det så skall man förstå de uppdaterade prislistorna, betala och sen gäller det att ta sig ner för de evighetslånga rulltrapporna som verkar gå till Hades, man skall trängas, knuffas och ta sig fram genom horder av stressade Stockholmare med sina påsar och handväskor. Sen är det frågan om att komma till rätt spår, jag kan bara skratta åt tanken på att jag skall hitta rätt. Efter fyra felspringningar och sju förfrågningar så kommer jag äntligen till rätt spår. Men det är bara början, att sen komma in i en vagn kan liknas vid konsten att mästra gravitationen med en galge. Men lyckas man mot alla odds med det så upptäcker man självklart att man satt sig på en vagn som är på väg åt fel håll och det är som att få ett knytnävsslag i magen som slår luften ur en. Det är då man frågar sig själv ”Är det nu jag skall flyga?”



Men oj så vuxen man känner sig när man mästrar konsten att ta sig fram med hjälp av tunnelbanan. Känns ungefär som den där julaftonen då man fick det efterlängtade kemi-kitet och lärde sig att använda det, på rätt sätt skall nämnas. Det är som att bli vuxen, ansvara för sig själv och hitta nordpolen, allt på samma gång. Om man sen också kan lyckas med att hitta den närmaste stationen för ens destination så är det bara att sträcka armarna mot himlen och utropa ”tada, öppna himlaporten för den allsmäktiga Jillie från ön på andra sidan havet”

Men tyvärr inträffar detta fenomen inte allt för ofta. Nästa gång resan bär av till Stockholm lär all kunskap vara glömd och där står jag än en gång på plattformen och liknar en vilsen valp. Vilket tåg? Vilket håll? Vart är jag och viktigare, vart skall jag? Jag kommer helt enkelt att vara vilsen, igen.

Jag behärskar kanske min värld men grisar skall nog flyga innan jag behärskar Stockholm.