Spider-Man: Friend or Foe

I spelen har det tidigare däremot inte funnits någon karaktär alls. Nu har det hänt igen: Activision har definierat Spiderman ytligt. En rak motsats till vad filmerna nyligen har uppnått med – att fånga Spidermans storhet. Spiderman: Friend or Foe saknar djup och de sekvenser som tar det längre än att han bara kan slåss, skjuta nät och klättra på väggar. I ren brist på respekt har Activision gjort sin egen tolkning. Spiderman ska vara klämkäck, krystad och helt ultralöjlig...

I spelen har det tidigare däremot inte funnits någon karaktär alls.

Nu har det hänt igen: Activision har definierat Spiderman ytligt. En rak motsats till vad filmerna nyligen har uppnått med - att fånga Spidermans storhet. Spiderman: Friend or Foe saknar djup och de sekvenser som tar det längre än att han bara kan slåss, skjuta nät och klättra på väggar. I ren brist på respekt har Activision gjort sin egen tolkning. Spiderman ska vara klämkäck, krystad och helt ultralöjlig – man försöker liksom täcka upp ett dåligt spel med att låta karaktären föra spelet vidare med sin komik.

Till skillnad från regissören Sam Raimi vågar aldrig spelutvecklarna ta Spiderman ett steg längre än till att bara vara ett övermänskligt fenomen. Utöver stereotypen – att hjälten bara slåss – finns det ett djup och ett relationsdrama som gjorde Spiderman till en värdig succé. Budskapet och utförandet är det barnsligaste som en vuxen människa i dag kan beundra, men också det häftigaste för att man gör Spiderman till mer än bara en påkostad actionfilm. När, om någonsin, kommer det att framföras i ett spel?

Spiderman: Friend or Foe är – som ni förstått vid det här laget – inte ens nära. Activision, och spelet, tar sig inte på något större allvar gör det därför enkelt att sätta sig vid spakarna. Bakgrundshistorien och fördjupningen är begriplig, men samtidigt rörig, och nånstans på vägen orkar man inte längre bry sig när Spiderman bara fjantar sig fram.

Det känns som att hoppa bakåt i tiden. Ju längre spelet fortskrider, desto mer förlegat känns det. Spelet skulle faktiskt kunna ha varit en upphottad version av något skralt Amiga-spel och lanserats på Xbox Live Arcade, såsom Speedball gjorde. Du slåss upprepande, rör dig i förutbestämda och tråkigt designade banor, kastar lite spindelnät (nej, du får inte djungla dig fram som Spiderman är känd för) och försöker låsa upp de mest minnesvärda ärkefienderna. Det var kul till en början och det värmde att få möta Dr Ock och de andra elakingarna, men så fort det avslöjades att alla bossar besegrades med samma stridssystem – att på avstånd kasta föremål – svalnade den upphetsningen.

Hela spelet är linjärt och enformigt och är inget för den som söker utmaning i ett spel. Man kan däremot sänka tristessen pyttelite genom att spela co-op, men dessvärre har spelläget inte lagts till på Xbox Live. Annars är spelet konstruerat i sex världar, där du emellan dem kan uppgradera Spiderman och sidekickarna (bossarna) man låser upp. Banorna är lätta att klara och påminner mycket om varandra, bara att taskiga miljöer och fiender har fått andra färger.

Nej, väntan på ett bra superhjältespel fortsätter alltså. Sist det hände var under Gameboy-dagarna, men nu förväntas det betydligt mer på känslofronten och djupet. Spiderman som spel borde sikta lika högt som en film – både när det gäller action och dramabiten.

Betyg: 3

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.