Wipeout Pulse

Får man vara lite klyschig så tillåter jag mig själv att backa bandet en stund och se tillbaka på de gångna åren av svävarracing deluxe. Det första spelet, Wipeout, slog undan benen på oss och placerade ett stycke pumpande technokultur i våra vardagsrum. Kanske var det däremot lite för hardcore för att den enorma massan kallad mainstream skulle tilltalas vilket resulterade i att hypen var och förblev större än spelet i fråga, men än idag är Wipeout något "ballt". Med 2097 var euforin total. Jag har aldrig i hela mitt liv ägnat så många onödiga timmar till millimeterprecision som när jag putsade varvtiderna på Phenitia Park, drogad av tongångarna till Chemical Brothers hårdkokta Loops of Fury. Tyvärr snedvärptes både Wip3out och Fusion som kom att bli något av parenteser, även om de för den sakens skull höll toppklass som allt annat i svävaruniversat. Men det var något som inte nådde hela vägen fram ändå. Spelade förvisso mindre roll eftersom 2097 höll och håller än idag, och några miljoner år i kvadrat till.

En vågad framspolning senare stannar bandet vid nästan nutid och Wipeout Pure. PSP var lika häftigt som världens ballate spelserie, så förutsättningarna för något särdeles galet brutalt bra låg och gäckade i korkarna. Men det är inte alltid 1+1 är lika med 2. Jag vill ogärna gnälla, men trots att Pure överraskade och presterade som inget annat så höll det inte i sig. Jag slutade spela ganska snart. Här vill jag dock sparka ut ett lagom klart frågetecken, för Pure spelades uteslutande på den gamla modellen, PSP-1000, medan Pulse upplevdes på uppgraderade och sjufalt bättre PSP-2000. Kan vara hårdvarans fel, men jag låter den ändå förbli olöst. Pure är helt enkelt inte aktuellt längre.

Pulse känns fräscht, inne och jäkligt rätt. De nya banorna är många gånger helt fantastiska och grafiskt kan det stundtals vara helt bländande. Särskilt när flera svettiga svävare brottas samtidigt i ett tajt race, fyllt till brädden med högexplosiva vapen som blixtrar och smäller. Vad som däremothäller lite smolk i bägaren är den bitvis droppande och lika oförutsägbara bilduppdateringen. Vad de sporadiska dalarna beror på vet jag faktiskt inte, men de är för mig inte på något sätt låsta till för många svävare på skärmen samtidigt, eller effekter. Störande, men inte till den grad att man sliter sitt hår.

Den kanske största fördelen med Pulse är det nya rutsystemet efter vilket själva kampanjen är uppbyggd. Istället för att börja helt och hållet från botten, låst till en fartklass, kan spelaren nu med begränsad variation välja olika race, klasser och utmaningar. När tillräckligt många lopp i ett fält är avklarade kan man således hoppa vidare till nästa rutsystem, eller välja att fullfölja det förra för full medaljskörd. De är inte heller klasslåsta, utan tillåter spelaren att relativt omgående blanda exempelvis den något snabbare hastigheten Flash med bottenvarianten Venom. Eller så kan man sätta sig själv i chock genom att utmana sig själv i läget Zone där man får smaka på Phantom. Där är man garanterat inte långlivad utan rätt erfarenhet. Jag vill även nämna de klassiska luftbromsarna. Jag vet inte om Liverpool studios har pillat något på dem sedan sist, men jag inbillar mig ändå att de får svävaren att flyta längre än i Pure där de ofta låstes upp ganska abrupt. Känslan av äkta aerodynamik är således en aning mer påtaglig igen efter skönvalsen 2097. Dock har de av någon anledning smörjt in bödelarslet med senap när det kommer till sargen. Det är numera helt oförlåtande att hamna mer än någon millimeter för långt ut då skeppet i det närmaste limmas fast och går från svävare till skördetröska på någon hundradel. Det är heller inte alla gånger så lätt att ta sig därifrån om man råkat ta kanten i alltför snäv vinkel. Återigen vill jag hänvisa till mitt kärleksbarn, 2097, som tillät spelaren att smeka sargen på det mest exklusiva sätt utan att tappa fart. Något som gjorde att man med än mer precision kunde kapa tiondelar på varvtiderna.

Vidare kommer nedladdningsbart material att finnas tillgängligt lagom till släppet, och via Photo mode som det så fint heter kan man dokumentera sig själv i repriserna och dela med sig på Internet. Saker som på sitt sätt förlänger livslängden, men knappast spelar någon avgörande roll för hur bra spelet är. Vad som däremot är av riktigt tung betydelse och som får avsluta recensionen är musiken. Jag tänker inte räkna upp några slumpmässiga band för att verka kunnig och säga att det här, "det är bra skit det", för jag har i ärlighetens namn inte hört talas om mer än fåtalet bidragsgivare. Nej, jag nöjer mig med ett endaste ord istället. Äg!

Betyg: 8

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.