Legend of Zelda: Phantom Hourglass

Det bärbara formatet fungerar bra för Zelda-spel men det märks att störst fokus har lagts på problemlösandet, för varken grafiken eller musiken är sådär magiska som vi blivit vana vid. Visst, det är färgglatt och likt det undersköna Wind Waker till stilen, men många av de olika öarna man besöker är lite stela och platta och en del karaktärer känns hafsigt påhittade. Det är först i templen som spelet hittar hem och bjussar på sann spelglädje och omväxlande miljöer. För ...

Phantom Hourglass är en direkt fortsättning av Wind Waker, spelets intro tar vid där Wind Waker slutade och Link har mönstrat på Tetras piratskepp för att hjälpa henne att hitta ett mytomspunnet spökskepp. Plötsligt omringas de av en tjock dimma och ett mystiskt skepp glider upp bredvid. Det visar sig vara spökskeppet och Tetra hoppar beslutsamt ombord, vilket visar sig vara ett dåligt beslut. Hon blir snabbt tillfångatagen och Link blir tvungen att jaga efter. Han gör ett hopp och grabbar tag i relingen på spökskeppet men tappar taget och ramlar i vattnet. Spökskeppet försvinner i horisonten och Link flyter iväg och hamnar till slut på en ö någonstans mitt ute i havet. Det är nu upp till Link att hitta spökskeppet och rädda Tetra.

Med dubbla skärmar, en mikrofon och en styluspenna blir Links senaste äventyr en annorlunda och fräsch spelupplevelse, trots att det i stort sett är uppbyggt som vilket annat Zelda-spel som helst. Skriv under brev, blås ut ljus, anteckna ledtrådar, ropa på andra karaktärer, slå ihjäl fiender och rita ut din rutt på sjökortet - allt sköts med enbart din röst och pennan och jag slutar aldrig att förvånas över Nintendos påhittighet och härliga sätt att utnyttja DS:ens funktioner.

Det bärbara formatet fungerar bra för Zelda-spel men det märks att störst fokus har lagts på problemlösandet, för varken grafiken eller musiken är sådär magiska som vi blivit vana vid. Visst, det är färgglatt och likt det undersköna Wind Waker till stilen, men många av de olika öarna man besöker är lite stela och platta och en del karaktärer känns hafsigt påhittade. Det är först i templen som spelet hittar hem och bjussar på sann spelglädje och omväxlande miljöer.

För en van Zelda-spelare blir det dock aldrig speciellt svårt. Ofta har man löst ett pussel innan det ens hunnit bli ett pussel och spelet går ofta som på löpande band. Men det gör inget, för det är fortfarande riktigt underhållande och bjuder på trevlig spelglädje tack vare de finurliga pusslen och underhållande bossfighterna.

Detta är ett måste i var mans Zelda-samling.

Betyg: 8

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.