Company of Heroes: Opposing Fronts

Andra världskrigsstrategispelet från Relic Entertainment var fram till i höstas det absolut bästa krigsstrategispelet jag någonsin spelat. Nu innehar World in Conflict den titeln, men när Company of Heroes: Opposing Fronts landade på kontorets skrivbord var det med glädje jag lade World in Conflict åt sidan för att återigen ägna mig åt det krig som vi alla känner så väl till. Och visst har det varit tid väl spenderad.

Company of Heroes: Opposing Fronts är ingen direkt expansion utan mer en fortsättning på Company of Heroes. Visst finns det nya inslag i spelet, men de är små och det man istället fokuserar på är striderna och upplevelserna man bjuds på. Som namnet antyder är det inte bara en sida vi får bekanta oss med utan vi får äntligen uppleva kriget från tyskarnas sida. Som en Panzer Elite-styrka ska man försöka mota operation Market Garden vilket innefattar en storstrid om den holländska staden Arnhem. Det är minst sagt befriande att få ta över något annat än svärande amerikaner. Visst, Relic vågar sig inte på att göra tyskarna realistiska utan de är mer filmiskt porträtterade, tyngda av den dystra insikten om förarens misstag. Nåja, jag klagar inte och älskar den tyska kampanjen nästan lika mycket som den amerikanska i originalspelet. Tyvärr är den lite för enformig för att få mig att falla pladask.

Det får dock den brittiska kampanjen mig att göra med sin mer actionfyllda framtoning, tack vare tyngre vapen och intensiva stadsstrider. Här får man följa 2nd Army och deras kamp för att frigöra den franska staden Caen och jag kommer snabbt ihåg varför Relics mästerverk var så oerhört bra. Tunga ljudeffekter mixas med blixtrande explosioner av hög klass, men det märks att Company of Heroes har ett år på nacken i jämförelse med World in Conflict. Det är dock inget att ta särskild notis om då spelglädjen är lika närvarande som tidigare. Det enda jag spontant saknar är väl den röda tråden i handlingen som gjorde originalspelet suveränt. I Opposing Fronts blir den inte lika distinkt och jag känner aldrig samma entusiasm som i Company of Heroes.

Dessa två nya sidor gör naturligtvis flerspelardelen än djupare och mer intressant. Den brittiska 2nd Army känns något bättre än Panzer Elite, framför allt på grund av sina tunga vapen. De tunga artillerikanonerna kan rensa ut stora områden på kartan och lämna dem öppna för amerikanarna att ta över, samtidigt som de brittiska ingenjörerna kan sätta upp väldigt tunga försvarspositioner som gör det svårt för motståndarna att ta sig förbi. Det är roligt, men flerspelardelen står i skuggan av World in Conflicts, åtminstone i min bok.

Det råder dock ingen tvekan om att Company of Heroes: Opposing Fronts är ett givet köp för alla som älskar krigsstrategispel. Det fina är även att man inte behöver äga Company of Heroes för att kunna köra expansionen, vilket gör att de som inte orkar köra igenom originalet enkelt kan skippa det utan problem. Opposing Fronts har allt som Company of Heroes hade, plus lite till, men saknar ändå lite av glöden som gjorde originalspelet till en solklar nia i min bok. Men en åtta är inte fy skam. Inte alls.

Betyg: 8

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.