Vem är du om 20 år?

Och du känner dig nästan som en sur gammal kärring (alternativt; gubbe) när du dold av din gratistidning blänger argt på dem. Trots sin maskering som får dem att skilja sig från både andra och varandra tänker du att de är av samma skrot och korn. Samma borttappade själar på jakt efter någon slags gemenskap. På håll avundas du dem.

Jag talar givetvis om den äldre generationens subkulturer som florerar i våra städer. Vi är lika snabba som de själva att döma och tillrättavisa dem med ett finger pekande åt det etiska väderstrecket. Nu hade jag tänkt att vända alla fördomsfulla vindar och klä av en del olika kategorierna inom subkulturerna tills de står där framför er, nakna in på bara skinnet.

Medelåldersbrats

Detta är en grupp som inte skiljer sig allt för mycket från den yngre generationen brats. Att skryta med nymodigheter funkar som en illa dold hobby. Trots det hävdar de gärna motsatsen och de har sedan barnsben fått lära sig att bädda in sitt självberöm latent i meningar.

Garderoben är något de tycks dela med sina ättlingar då de utan vidare problem klämmer sig i ett par 'en storlek för små' Tiger-jeans, med tillhörande skjorta från Armani och Lyle Scott-pullover. Festandet har tonat ner sig en del till att förekomma "någon gång i månaden, sådär" i form av middagar och afterworks på Riche. Mellan dessa gånger nöjer man sig med en flaska Moët om dagen för "man är väl ingen arbetarklassalkis". Men på firmafester är det långt ifrån omöjligt att finskjortan åker av i ett svängigt handgrepp på ett fulldukat bord till tonerna av Desenchente under ett skyfall av Dom Pérignon.

Trots de höga utbildningarna kan det ibland vara svårt att avgöra vilka färdigheter dessa individer besitter då de oftast besvarar frågor om vad de jobbar med, med att svara att de jobbar inom familjeföretaget. De är även måna om att upplysa den tvekande om att de minsann jobbat upp sin förmögenhet. Frågan är kanske bara hur?

Hårdrockare

Det här är en grupp vuxna människor som ännu inte riktigt insett att de är vuxna mer än i vissa sammanhang. När de sitter i en park och en snorig 16-åring undrar om de kan bjuda på en öl trycker hårdrockaren sin Stockholmfestival 7.5 hårt mot bröstet innan han rapar och brölar något ohörbart som sedan sextonåringen uppfattar som ett nej.



De färdas i flock på festivaler runt om i landet. Du känner igen dem på deras spraymålade husvagnar och deras lager av salamikorvar som de gärna delar med sig av. Ofta är de lite rundlagda, eller "proviantförsedda", som de själva valt att kalla det och ofta har de långt hår som de gärna skakar runt och fastnar i träd med.
De har namn som Knivis, Butcho och Biffen och ibland har de barn. De brukar ta med sig sina barn nästan överallt i syftet att "ungen måste ju lära sig att bli som far sin, i tid". Det är ännu oklart hur väl detta gillas av barnen själva.

Iron Maiden, Metallica och Slipknot är favoritbanden. Det ska vara hårt och manligt ifall inte utseendet skulle räcka till övertygelse. Denna skara människor syns oftast ute om somrarna. På vintrarna heter de Klas, Hasse och Uffe och jobbar på en tatueringsstudio, skjutsar barnen till dagis och åker på solsemestrar. För att göra dig försäkrad om att få se en livs levande hårdrockare gör du bäst i att leta på ställen som en tatueringsstudio, Sweden Rock-festivalen eller i en park nära dig.

Mods

Begreppet 'mods' har (precis som allt annat?) många förgreningar. Vad som på femtiotalet varit en slags jazzkultur vidareutvecklades till en collegekultur. Därefter kom 'mods' i och med den så kallade "modsväckelsen" att få en helt ny innebörd då det gick från collegekultur till att bli allmänt känt som en ny hippiekultur. Vilket senare vidareutveklades till en skinheadkutlur baserad på punk och ska. Förgreningarna är som sagt många och nu för tiden har det snarare blivit något man definerar fritt men jag ska försöka fokusera på den aktuella definitionen.



Politiskt insatta och kultiverade medelåldersmän och kvinnor med ett förflutet inom punken och musikvärlden överhuvudtaget. De har gjort, sett och hört allt. De har "varit med från början", tror de. Det är här jag sitter på sanningen för "med" var de aldrig på riktigt. De var de iaktagande med en självförljugen känsla av att faktiskt vara medverkande och spela en roll. Karaktären William Miller i filmen Almost Famous är ett slående exemplar av vad som i framtiden skulle komma att kallas mods.

Det var säkert kul när det begav sig. Att springa runt på en massa punkspelningar med ett egetstartat fanzine och leka reporter i unga dar är ju rena drömmen för en liten kulturnisse som vill slå sig fram inom media. Lite på samma sätt är det en mardröm när de idag med sina trebarnsfamiljer, lågavlönade jobb och bortglömda framtidsvisioner statuerar ett exempel på hur innerligt fel det kan gå. Nu sitter de där i sin skinnsoffa införskaffad på Myrorna i sina föräldrars gamla vindsvåning i någon ort söder om stockholm och talar, än idag, som om de fortfarande "är med om allt" när allt de har att skryta med är sina milslånga rader av cd-skivor och backar med LP-skivor.

Om du skulle misslyckas med att känna igen dem på stan avslöjas de av sina Rayban Wayfarers, Morrisseyfrillor och ledigt sittande secondhandskjortor till ett par stentvättade, svarta Levi's jeans. De går också att avslöja på deras desperata ungdomliga framtoning och på att de alltid ska ha någon erfarenhet att inflika med så snart exempelvis Dylan kommer på tal men på ett sätt har de rätt i att de fortfarande är med om allt. De är bara en pava Abbots (ett av systemebolagets billigaste rödvin) och en samlings-skiva med The Who ifrån att vara precis den de var för "inte allt för länge sen".

Sen kan man ju fråga sig om det verkligen är så illa som jag själv försöker få det att framstå för vad hände egentligen med de som faktiskt var med på riktigt? Se gärna filmen 'Dom kallar oss mods' innan du ger mig ett svar på den frågan.

Parkbänkshippiealkisar

De heter oftast Pekka, Kenta eller Kjelle. De har oftast på sig en gammal skinn- alternativt jeansjacka och håller oftast i en öl. Oftast pratar de lite roligt också. Men vem vill dra alla över en kam? Jag tycker ändå att vi låter just Pekka, Kenta och Kjelle vara representanter för gruppen. De sitter oftast tillsammans på en parkbänk, gärna i centrum. Delar en öl, delar en cigg, delar det mesta. Och pratar lite. Ibland kan det hända att de får sällskap. Då pratar de mycket. Gärna i munnen på varandra.



En dag kan det hända att Kenta berättar att han råkat glömma sin mobil i fickan på jeansen som han tvättat så den fått sig en liten tur i tvättmaskinen och att han således blivit tvungen att köpa en ny. Det kan hända att han berättar vidare om hur arg han blivit på expediten på Onoff som bara visat honom en massa mobiltelefoner som inte ens kan stava till "Pugh" med T9. Ibland händer det att Kjelle berättar att han fyllt år. Fast nej, nu är han ju nykter alkoholist så han "fyller" ju inte längre och ibland händer det något annat. Men alltid händer det något och alltid är de lika glada i att prata om det.

Subkulturer kan ofta tolkas som någon slags gemensam verklighetsflykt som bara slutar i fördärvet, oavsett hur rikt eller fattigt man lever i övrigt. Man får ha i åtanke att det här är deras egna medvetna val och det är fint i sig för de lever som de vill medan vi trotsigt väljer vad vi tycker är den rationella och anständiga vägen och lever i vårt egna samfund med oss själva. Och vad vi inte ska lämna obeaktat är att vi alla är, om vi inte kommer att bli, en av dem ...