Lekplatser är roliga eftersom det finns ett element av fara. Man kan slå sig, och det får adrenalinet att pumpa. Linbanan på min lekplats bestod av ett traktordäck fastsatt via ett rep i en stålvajer. Man brukade klättra upp på startplattans räcke för att få extra fart, och om man kastade sig ut diagonalt fick man en ryckig, och farlig, åktur. Att repet tycktes äta sig ytterligare en millimeter genom gummit för varje studs bidrog bara med ännu ett lager av upphetsning. Men kommunen bestämde att grejerna inte var säkra, och tog bort dem. Istället satte de dit en massa plastskit som inte alls är lika roligt. Linbanan och rutschkanan togs bort helt och hållet, utan några ersättare. Den senare för att metallen kunde bli varm och bränna barnen till små kolklumpar. Och det här verkar vara en trend.
Nu ska det vara tjocka rep och rundad plast och säkert och stödhjul. På vissa ställen har sanden ersatts med en blandning av bark och trä. Goddag, flisor. Alltså, hör upp nu, människor med makt: barn slår sig. Det är sant! Hur rundat och mjukt ni än gör skiten kommer de hitta sätt att slå ut de där mjölktänderna och knäcka sina smalben. Ibland samtidigt.