Dagen då lekplatserna dog

Lekplatser är roliga eftersom det finns ett element av fara. Man kan slå sig, och det får adrenalinet att pumpa. Linbanan på min lekplats bestod av ett traktordäck fastsatt via ett rep i en stålvajer. Man brukade klättra upp på startplattans räcke för att få extra fart, och om man kastade sig ut diagonalt fick man en ryckig, och farlig, åktur. Att repet tycktes äta sig ytterligare en millimeter genom gummit för varje studs bidrog bara med ännu ett lager av upphetsning. Men kommune...

Lekplatser är roliga eftersom det finns ett element av fara. Man kan slå sig, och det får adrenalinet att pumpa. Linbanan på min lekplats bestod av ett traktordäck fastsatt via ett rep i en stålvajer. Man brukade klättra upp på startplattans räcke för att få extra fart, och om man kastade sig ut diagonalt fick man en ryckig, och farlig, åktur. Att repet tycktes äta sig ytterligare en millimeter genom gummit för varje studs bidrog bara med ännu ett lager av upphetsning. Men kommunen bestämde att grejerna inte var säkra, och tog bort dem. Istället satte de dit en massa plastskit som inte alls är lika roligt. Linbanan och rutschkanan togs bort helt och hållet, utan några ersättare. Den senare för att metallen kunde bli varm och bränna barnen till små kolklumpar. Och det här verkar vara en trend.

Nu ska det vara tjocka rep och rundad plast och säkert och stödhjul. På vissa ställen har sanden ersatts med en blandning av bark och trä. Goddag, flisor. Alltså, hör upp nu, människor med makt: barn slår sig. Det är sant! Hur rundat och mjukt ni än gör skiten kommer de hitta sätt att slå ut de där mjölktänderna och knäcka sina smalben. Ibland samtidigt.

”I don’t wanna die without any scars.”
”I don’t wanna die without any scars.”


Trots det, under alla år som den lekplatsen var en del av mitt liv, var jag bara med om en enda olycka. Min kompis Patrick slog ut framtänderna på en järnstång. En sån där man hänger knäveck i. Och det var helt och hållet hans eget fel. Så i stort gick det bra för oss, och för alla andra jag känner, och vad har förändrats sedan dess? Generation X, eller Z eller vad den heter, består väl fortfarande av människor? Vi uppfostrar en generation mesar med de här åtgärderna.

Fast mina minnen kanske förtryckts. Kanske har säkerhetsivrarna rätt. Kanske var det så att för varje unge som överlevde de där första åren fanns det dussintals som gick under, och som till denna dag ligger begravda i omärkta gravar, två meter under gungorna. Och vi andra är lite som den där ensamma havsköldpaddan som tar sig förbi alla faror.

Men när lekplatserna fallit finns alltid gräsplanerna. Väl?

Ack, nej. När jag läser att vissa skolor i USA förbjudit kull och andra lekar för att de är ”farliga” skakar jag på huvudet, men är på något sätt inte överraskad. Det blir väl Sverige nästa. Och så klagar man på att barnen är tjocka.