I början av 1900-talet myntades i Japan uttrycket animeeshon, vilket är lånat från det engelska ordet animation. Inte förrän på 70-talet började man säga anime, vilket då helt enkelt är en förkortning av animeeshon.
När västvärlden började göra animerade kortfilmer hakade Japan på trenden. Den äldsta animen som vi känner till är ett tre sekunder långt klipp på en sjöman från 1907. På 30-talet började animen komma igång på riktigt. I Japan hade man vid denna tid svårt att göra riktig spelfilm då det bland annat var dyrt och de hade svårt att hitta bra platser att spela in film på. 1937 blev Snövit och de sju dvärgarna en stor succé över hela världen och filmen inspirerade bland annat Osamu Tezuka som tog sig an animationstekniken, men förenklade den för att dra ner på kostnaden och antalet bildrutor. Momotaroo umi no shinpei, 1944, var den första japanska tecknade spelfilmen, en 74-minuter lång propagandafilm för kriget. Den filmen var i sig en uppföljning till Momotaroo no Umiwashi, en film inspirerad av Disneys Fantasia. Regissör till dessa två filmer var Mitsuyo Seo.
Animen började däremot blomstra i popularitet först på 70-talet då många bra mangor skrevs och gjordes om till anime. Det var också nu som anime började visas utomlands och i länder som Frankrike och Italien blev det snart populärt. Däremot var det främst animen riktad till barn som blev stor utomlands, det var inte förrän på 90-talet som anime riktad till vuxna tog sig utanför landets gränser. Främst var det tack vare Studio Ghibli, med filmer som Spirited away, Det levande slottet, Princess Mononoke och Min granne Totoro, som anime blivit accepterat som något mer än tecknat för barn. Eller vad sägs om att Spirited away vunnit en Oscar och tillsammans med Min granne Totoro visats på svenska biografer?