Varje år tar hundratusentals elever studenten. Bara för att mötas av bostadsbrist och arbetslöshet. Ändå så ska det inte finnas något lyckligare än att stå där på studenten och skrika. Man ska vara glad, och lycklig, och ta ett stort kliv in i arbetslivet och verkligheten. Som om de första, nästan 20, åren av ens liv inte räknas som verklighet. Man ska bli en av alla dessa tusentals studenter som bor i sunkiga lägenheter och lever på nudlar medan man försöker leva upp till allt det föräldrarna vill att man ska va. Välkommen till verkligheten Jillie, ta för dig.
Nu ska man bli vuxen på allvar. Efter att ha provat på det här med vuxenlivet, fast med säkerhetsnät såklart, ett tag. Nu ska man ta tag i sin ekonomi, hitta permanent bostad, fundera på framtiden och vara allt en vuxen person är. Men först ska studenten alltså avklaras. För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten. FY FAN VA VI ÄR BRA! Men jag känner mig inte särskilt bra, jag känner mig mest vilsen. När de andra i klassen pratar om frihet och ledighet, tänker jag noll i saldo på bankkontot, arbetslöshet, nudlar och a-kassa. Men hur jag än försöker komma ifrån det så ska jag nu ta studenten och försöka mig på att vara vuxen på riktigt.
Lycka till på mig, för jag ska ta studenten, för jag ska ta studenten, för jag ska ta studenten, fy fan va jag är bra! Där kommer jag stå bland alla vitklädda personer som skriker av lycka och önska mig tillbaka till lågstadiet, där man inte behövde fundera på hur man skulle klara av nästa månads hyra.
Hej då trygghet och hej tentor, nudlar, bostadsköer, studielån och allt som ligger i en students framtid.