Behovet av att vara annorlunda

Den gemensamma nämnaren är … (trumvirvel) … att huvudpersonen så gärna vill passa in. Det kanske finns en sanning i det, att man absolut inte vill vara utanför, man vill tillhöra något och man vill känna att man passar in, men jag frågar mig istället: Varför är det så viktigt att vara annorlunda?

Ett av de mest synbara exemplen råkar vara ämnet individuella klädstilar. Förmodligen är så fallet för att kläder är viktigt, utseende är viktigt. Men, om vi kommer till saken. Att genom sin klädstil uttrycka sig anses, åtminstone i ungdomskretsar, vara otroligt viktigt. Inte enbart det faktum att man inte får komma till skolan i magtröja (nu är ju givetvis det ett dåligt exempel, för Sverige är ett kallt land och ingen människa skulle kunna tänka sig att komma till skolan i något så litet om man inte är självmordsbenägen, hoppas jag), utan även det faktum att man ska ha en stil. En speciell, unik, individuell stil.

Så, vad är en individuell stil? Jag är ganska säker på att de flesta, någonstans i huvudet, redan har bestämt att brats, modefjollor, fjortisar och flötbögar (kärt barn har många namn) inte kan räknas till den kategorin – att följa mode är inte unikt, helt enkelt. Att tycka om mode är inte ”häftigt” nog, och inte unikt nog heller, för det anses att så många gör det. Att klä sig som allas vår Dogge Doggelito eller 50 Cent, det är däremot häftigt – även om det är nästintill minst lika vanligt. Att följa en trend där en av ingredienserna är hög midja är inte häftigt nog. Om nu denna ingrediens istället byttes ut mot en hiphopkeps, ja, då är det häftigt. Att färga håret brunt med slingor är inte häftigt nog. Att färga håret i 120 olika färger (samtidigt eller efter varandra spelar ingen roll) det däremot, det är häftigt. För mode är inte häftigt, om nu mode är det vi antar är mode.

Man anser att kläderna är ett sätt för en människa att uttrycka sig själv på. Man ger utrymme för sitt inre, och man signalerar med sin stil om hurdan man är som person. Det finns säkert en viss poäng i det då en människa som har svårt att slappna av förmodligen aldrig kommer att gå till skolan/jobbet i något som liknar ett par mjukisbyxor, och en moderat kommer förmodligen aldrig sätta på sig en tröja klädd med Görans Perssons nylle (men å andra sidan, vem skulle det?).

Fast det skulle resultera i att jag inte är mer än den gråa tröjan, de mörkblå jeansen och det gula skärpet jag har på mig, för det är mitt sätt att ge uttryck för mitt inre, en ganska deprimerande tanke. Varför är det så viktigt att sticka ut med sin klädstil, och framförallt förvänta sig att andra också ska göra det, när det för länge sedan redan konstaterats att alla människor är olika och unika, med eller utan kläder på?

Jag bara undrar.