Biotips: Juno

Vi följer titelkaraktären Juno genom photoshoppade introcredits satt till trallig indiepop medan hon går till affären för att köpa dagens tredje graviditetstest. Rainn Wilson står i kassan och Juno suckar åt ett rosa plus. Du har just börjat se årets bästa film.

Två kvinnor relativt nya i filmbranchen gör hela den här filmen – Ellen Page och Diablo Cody. Page har jag bara sett i en annan huvudroll (Hard Candy) men hennes tolkning av Juno gav henne en Oscarsnominering. Cody gör debut som manusförfattare, efter en karriär som bloggare och strippa.

Codys manus är briljant, och fungerar på så många nivåer att man ryser. Det innehåller inga onödiga scener, är smart, rappt, charmigt, gripande och väldigt, väldigt roligt. Och humorn känns naturlig och äkta. Inte som i den där andra gravid-komedin, Knocked Up, där skämten ibland känns mer framtvingade än bloopers från en Pixar-film (på tal om framtvingade skämt …).

Juno ringer abortkliniken med en sån där hamburgertelefon från tidigt 90-tal och avbryter samtalet för att skaka rätt på det skramlande innanmätet. Hon ursäktar sig med att den är “really awkward to talk on”. Såna detaljer, sån medvetenhet och ärlighet, genomsyrar hela filmen. Mycket av det via Junos karaktär.

Jennifer Garner och Jason Bateman spelar adoptionsföräldrarna Vanessa och Mark. De är båda karriärmänniskor, men det framgår snart att Mark inte är lika ivrig att bli förälder som den maniskt förberedda Vanessa. Relationen mellan Mark och Juno fungerar bra som en sidohandling; den riktiga handligen är förstås hur Juno växer, och inte bara kroppsligt. För trots att hon verkar så vuxen och bildad med sin självsäkerhet och sina milsvida referensramar är hon fortfarande bara barnet inombords.

Jag tror jag är lite kär i Juno.