The Kingdom är (aningen löst) baserad på en verklig händelse som utspelade sig i Saudiarabiens huvudstad Riyadh för fem år sedan. Ett knippe terrorister går bananas med kulsprutor och bomber mitt i en amerikansk oljekoloni och dödar hundratals civila amerikaner. Polisen på plats börjar undersöka fallet men givetvis nöjer sig inte jänkarna med det, utan skickar ner ett specialteam bestående av fem hårdnackade agenter. Under ledning av Ronald Fleury (Jamie Foxx) får de sedan fem da...
The Kingdom är (aningen löst) baserad på en verklig händelse som utspelade sig i Saudiarabiens huvudstad Riyadh för fem år sedan. Ett knippe terrorister går bananas med kulsprutor och bomber mitt i en amerikansk oljekoloni och dödar hundratals civila amerikaner. Polisen på plats börjar undersöka fallet men givetvis nöjer sig inte jänkarna med det, utan skickar ner ett specialteam bestående av fem hårdnackade agenter. Under ledning av Ronald Fleury (Jamie Foxx) får de sedan fem dagar på sig att hitta (läs: avliva) de ansvariga för dådet.
Som du märker låter det uppbäddat för en sån där typisk patriotfilm där jänkarna får 110 minuter på sig att ryggdunka sig själva. Ni vet, amerikanska flaggor som vajar i vinden och stolta blickar som är ackompanjerade av ”Oh, say, can you see” … hela den skiten.
Den förväntade amerikaniseringen blir dock aldrig fullt så påtaglig, och jag har utan tvekan sett hundratals Hollywoodfilmer som är mycket värre. Visst, araberna är arga och skäggiga och de här specialagenterna är lite lite bättre och mer avancerade än sina österländska motsvarigheter, men det blir aldrig så där sliskigt uppenbart.
Man skulle kunna klanka ner på att regissören Peter Berg kunde ha tagit upp lite mer politisk debatt än i (den grymma) inledningen, men jag tror inte poängen med filmen är att den ska vända uppochner på din världsbild. Ser man den istället som en spännande och intressant actionfilm, vilket den faktiskt är, fungerar den riktigt bra. Stridssekvenserna är läckra, intrigen är spännande och skådespelarna sköter sig för det mesta fint (med ett litet undantag för Jennifer Garner vars torra karaktär har lämnat humorn i staterna).
Jag måste även skänka en virtuell blombukett till Danny Elfman som har producerat det enormt vackra soundtracket. Musiken, som är influerad av postrockband som Explosions in the Sky, är den bästa jag har hört i en film på väldigt länge och tack vare den satt jag faktiskt och darrade på läppen i slutscenen …