Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street

Den gamle barberaren har tappat all tro på mänsklighetens goda, och planerar att åter ta till sina rakblad, denna gång för att korta inte bara polisonger – utan även livet på alla som förtjänar det. Tillsammans med hyresvärdinnan Mrs. Lovett (Helena Bonham Carter), som enligt egen utsago står för de värsta pajerna i stan, börjar de att eliminera folk en efter en. Mrs. Lovett inser också hur man kan gå med vinst när priset på kött är högt och pajaffären står tom på kunder. Men hur långt kan man gå i sin strävan efter hämnd innan konsekvenserna hinner ikapp?

Länge har jag längtat efter denna film. Jag fick höra att legenden om Sweeney Todd skulle regissseras av en av mina favoritregissörer, Tim Burton. Likväl skulle huvudrollsinnehavarna spelas av mina två absoluta favoritskådespelare, Johnny Depp och Helena Bonham Carter. Mina förväntningar blev skyhöga.

Mycket kan man säga om Tim Burton, men en sak är säker. Det ska mycket till för att rubba på hans speciella stil. Men tyvärr är filmen långt ifrån hans bästa.

Sweeney Todd blir i Burtons händer en mörkare version än scenuppsättningarna. Mycket beror på att skådespelarna inte är klassiskt skolade sångare och därför tar sig an sångerna på ett mindre musikaliskt sätt. Johnny Depp och Helena Bonham Carter spelar båda mörka, skruvade karaktärer, som är så typiska för regissören. Sondheims cyniska texter och ordvitsar passar Burton och påminner lite om de texter som Danny Elfman skrev till The Nightmare Before Christmas, även om han ibland saknas för att kunna förstärka svärtan och ge mer kraft åt historien.

Visuellt är Burton på topp, med snygg scenografi och effekter. Han målar upp 1850-talets London i samma gråa, mörka färgskala vi känner igen från Sleepy Hollow, och Johnny Depp med sitt yviga korpsvarta hår och bittra uppsyn liknar Edward Scissorhands alkoholiserade farbror. Blodet som i kopiösa mängder sprutar från de stackare som hamnar i Sweeney Todds barberarstol är inte trovärdigt rött, utan istället som hämtat från en teaterpjäs, vilket på ett bra sätt förstärker filmens ursprung.

Och trots att endast klipparen och kostymören är kvar från hans tidigare produktioner, har regissören satt sitt tydliga avtryck i allt från miljöer till foto.

Tur det, för så mycket mer verkar han inte ha haft för sig. Burton håller hårt fast vid Sondheims musikal som om det gällde livet. Vilket gör att halva filmen i stort sett rullar på av eget maskineri. Låtarna, handlingen, musiken – allt finns ju där sedan snart 30 år tillbaka när den blodiga originalförlagan hade premiär. Varför Burton föredrar att behålla det mesta intakt kan nog bara han svara på.

Och storyn skulle definitivt vinna på att inkludera lite svart humor. Något som ändå är så pass bisarrt i grund och botten, som en pajbagerska som gör succé med sin hemliga ingrediens människokött, bör inte ta sig självt på så stort allvar.

Men trots en del brister så är filmen underhållande, och skådespelarna är de som utmärker sig mest.

Betyg: 3/5