REC PSP: Patapon

Trumma, trumma, trumma, trumma.
Anfall, Anfall.
Trumma, trumma, trumma., trumma.
Sök skydd, sök skydd.
Trumma, trumma, trumma, trumma
FEBER!!!

Till ljudet av synkade 4-taktstrummor anfaller eller marscherar dina små huvudfotingar framåt, ständigt framåt. Det spelar ingen roll om de möter en drake tio gånger så stor som dem själva, eller en övermäktig armé av Zigotons. De stirrar fienden i ögat och anfaller, ständigt anfaller. För evigt slavar under den Allsmäktige Gudens stora trummor. De är de mest hängivna trupperna en Allsmäktig Gud kan tänka sig. De strider ursinnigt tills döden kommer i form av jättemask från en stekhet öken som krossar dem under sin gigantiska kropp. Och jag sörjer mina fallna huvudfotingar. Mina Pataponer.

Vid det här laget är det nog få svenska spelintresserade som inte har hört talas om Patapon. Först skulle det inte släppas i Sverige, men efter att en handfull svenska spelskribenter hört av sig till den nordiska Playstation-distributören, Nordisk Film, beslöt de sig för att ändå släppa spelet här. De tog en risk. Hoppades att vår förmåga och vårt väderkorn att känna igen ett riktigt bra spel skulle vara värt chansningen. Gjorde de rätt val? Ja, för fan.

Patapon är alltså ett rytm-strategi-spel. De fyra knapparna på PSP:n motsvarar fyra olika trummor, som genom att trummas på i olika kombinationer får dina Patapons att utföra olika kommandon. Det två viktigaste knapparna är fyrkant och cirkel, som motsvarar trummorna Pata och Pon. Trycker du tre gånger på fyrkant och sedan en gång på cirkel får du kombinationen Pata Pata Pata Pon. Just den takten gör att dina Patapons går framåt på slagfältet. Slår du istället cirkel, cirkel, fyrkant, cirkel får du Pon Pon Pata Pon – vilket betyder att de anfaller. De här är de grundläggande och viktigaste rytmerna som används allra mest. Längre fram i spelet får du ytterligare några trummkombinationer som inkluderar trekant (Chaka) och kryss (Don) viket gör att du får ännu fler kommandon att använda när du strider. Och tjusningen ligger i att försöka använda trummrytmerna så effektivt som möjligt – så att du orsakar dina fiender maximal skada utan att själv behöva stryka med på kuppen. Och när du väl möter en övermäktig armé eller ett monster som vaktar en helig ruin kan skillnaden på att göra en Pon Pon Pata Pon och en Pon Pata Pon Pata (ta skydd) vara helt avgörande.

Men det strategiska tänket slutar inte där. När du kommit in i spelet en bit får du tillgång till nya typer av Patapons, bland annat kavalleri. Då måste du börja fundera på hur du vill att din ”laguppställning” skall se ut. Du kan nämligen bara ta med dig tre olika truppslag ut i krig. Till exempel: Sex Tatepons (närstridsenhet, svärd och yxor), sex Yaripons (spjutförsedd medeldistansenhet) och sex Yumipons (bågskyttar, långdistansenhet). Ofta beror det ju på vilken typ av motstånd man möter, så man får vara beredd att köra om några uppdrag ett antal gånger för att kunna optimera sin offensiv.

Självklart blir det aldrig något Europa Universalis av strategidelen i Patapon, inte ens Advance Wars, men det ligger på en lagom nivå som fungerar i yttersta samklang tillsammans med musikdelen av spelet. Kombinera det med den underbara designen som vid en första anblick kanske kan påminna om Loco Roco, men som på så många nivåer överstiger den avskalade Barbapapa-homagen. Där Loco Roco är enkelt och minimalistiskt är Patapon detaljerat och vibrerar av liv och rörelse. Där Loco Roco är gullgull och skön musik är Patapon hardcore-gullgull, extremt skön musik och ond bråd död. Dessutom har Patapon en ovanligt medryckande handling som faktiskt känns relevant. Och på något sätt påminner mina Patapons sökande efter en sorts Edens Lustgård om resan de ansiktslösa ättlingarna från Hiigara gör i Homeworld, ett av mina absoluta favoritspel. Långsökt kanske, men jag gillar att hitta referenser där man minst anar dem.



I genren musikstrategi är Patapon helt överlägset. Med det har ändå några brister, som kan vara nog så irriterande. Bland det värsta är att man inte verkar kunna pausa spelet när man är ute på uppdrag. Patapon är ett spel som kräver nästan odelad uppmärksamhet för att man inte skall missa att hänga med i melodin och därmed riskera att tappa takten. Gör du det på fel ställe och fel tidpunkt är det nämligen stekt. En annan grej; när du skapar nya Patapons behöver du råmaterial. Trädgrenar, sten och köttbitar krävs i olika kombinationer för att föda upp nya krigare från livets träd. De här råmaterialen kan i början av spelet vara väldigt svåra att komma över. Därför kan du tvingas spela om vissa banor, där du jagar kreatur som när de dör genererar material, flera gånger för att få just den ingrediensen som du behöver för att föda upp en ny Deka- eller Kibapon.

Patapon rider givetvis på musikspeltrenden som blivit en jättesuccé på senare år med spel som Rez, Ouendan och Guitar Hero. Men samtidigt lyckas det bryta ny mark och muta in ett helt eget revir som känns väldigt fräscht och nyskapande. Har man den minsta gnutta böjelse för musik och/eller strategi är Patapon absolut värt att äga och slösa bort åtskilliga timmar tillsammans med. Ett är i alla fall helt säkert. Du kommer gå och nynna Pata Pata Pata Pon i månader framöver.

+ PLUS
Musiken, inramningen, de gigantiska Dekapons!

- MINUS
Det går inte att pausa, man måste spela om vissa banor många gånger.

Betyg: 8
Blandingen mellan strategi och musik är mästerlig. Nu vill jag ha det här på PlayStation3!

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.