Rec Wii: No More Heroes

Men där träffar han den förföriska Sylvia som erbjuder honom medlemskap i lönnmördarnas egen förening där en konstant tävling pågår om vem som är den bäste i branschen. Travis ger sig förstås hals över huvud in i detta nät av intriger övertygad om att slåss mot likasinnade är det enda sättet att behålla fokus.

Redan i spelets inledning blir det svårt att på något sätt relatera till Travis. För vem kan känna igen sig i en psykotisk wannabee med storhetsvansinne? Men det är också själva grundtanken med både spelet och handlingen. Travis är antihjältarnas antihjälte med en attityd som gör att man vill slå honom på käften, men istället tvingas vi spela honom. Det är också här det geniala kommer in i Suda 51:s nya skapelse.

No More Heroes är nämligen det närmaste ren punk vi kan komma i spelväg. Den ger i princip fingret åt de flesta konventioner inom den egna genren och gör parodi på de flesta japanska rollspel, men framförallt driver den stenhårt med spel som Grand Theft Auto och Shenmue-serierna. Det kryllar i princip av gliringar och vinkar, ofta utformade som spydigheter eller överdrifter i spelets narration. För den med ett skarpt öga går det att hitta referenser överallt och detta utgör helt klart en stor del av nöjet med spelet.

Bortsett från det parodiska är det centrala elementet i spelet själva bosstriderna. Allt är en kamp för att ta sig till nästa lönnmördare rankad ovan ens egen nuvarande rang på lönnmördarlistan. Men för att ta sig dit måsta man både ha utrustning, träna och hosta upp en rejäl massa cash. Vilket leder oss till vad större delen av speltiden går ut på - att förnedra Travis stolthet genom att tvinga honom att göra en massa smutsiga småjobb som att rädda hemlösa katter, söka minor på minfält eller plocka sopor från gatorna och en hel drös andra minispel. När nog småjobb är gjort får man till slut tips om lönnmördarjobb. Det ironiska är dock att även om lönnmördarjobben genererar mer pengar är det småjobben som faktiskt roar.

Tyvärr gör det här förfarandet att spelet ofta, speciellt i början, känns smått repetitivt och otacksamt, och det är först när man dödat en tre till fyra lönnmördare som spelet tar fart på allvar och blir riktigt roligt. Både på grund av att det finns fler minispel och uppdrag att ta del av men även för att den rätt skruvade handlingen börjar ta fart först då.

Spelets kontroller fungerar mer än väl. Här har Suda 51 lyckats hitta en bra balans mellan arkadmässig spelkänsla och Wii-motens fördelar. Huvuddelen av tiden slåss man med sin energikatana som kan svingas högt eller lågt beroende på hur man håller Wiimoten, men själva attackerandet sker via knapptryckningar, vilket gör att man lätt för ett bra flyt medan man plöjer genom horder av anstormande fiender. Man kan även köra brottargrepp som man låser upp allt efter spelets gång.



Den visuella estetiken i No More Heroes måste anses vara fullständigt klanderfri. Här har Suda 51 lyckats med vad som var ämnat. Cellshadead spelgrafik med inslag av 8-bitars ljudeffekter och pixlar i menyer och ikoner gör att vi får en helt unik spelupplevelse. Det visuella bidrar definitivt till att skapa den där punkiga känslan, samtidigt som den kraftigt understryker att det faktiskt är ett spel vi spelar. Tråkigt nog leder den här estetiken till en del eftergifter i spelet i övrigt. Staden man rör sig i, Santa Destroy, framstår som genuint själlös och tråkig då de gråskaliga miljöerna drar ned den upplevelsen en hel del. Dessutom är större delen av staden flack och de flesta byggnader ser väldigt likadana ut vilket gör det till något av en labyrint.

Trots sina svagheter går det inte att komma ifrån att det är något speciellt med spelet som ändå trollbinder en. Det må vara estetiken eller den uppkäftiga attityden till spelmediet i sig, men det var svårt att slita sig från skärmen när jag spelade igenom det. En sak står dock klart för mig, No More Heroes kommer att vara den typ av spel man antingen älskar eller hatar. Jag tillhör den förstnämnda skaran.

+ PLUS
Underbara och minnesvärda bosstrider samt en uppkäftighet utan dess like i spelväg.

- MINUS
Repetitiva uppdrag, simpel stad, enformigt motstånd innan bossarna.

Betyg: 8 av 10
Den uppkäftigaste spelupplevelsen hittills.

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.