Musik-DVD: Sigur Rós – Heima

Vissa kanske skulle kategorisera dem som fem pretentiösa freaks från Island - avståndstagande ord som folk använder för saker de inte riktigt förstår. Men tänk om det är vi andra som är freaks och inte riktigt vet vad musik egentligen handlar om. Är det att slå sönder hotellrum, spela en konsert och sedan skriva autografer, eller handlar det istället om att sortera bort allt annat och tillägna hela sitt liv åt musiken?

I sådana fall är nog Sigur Rós det mest äkta band som finns.

Medlemmarna i den isländska postrockgruppen är alla ganska blyga och tillbakadragna, och de gillade absolut inte det stora ståhej som uppstod när en av deras låtar medverkade i filmen Vanilla Sky. Det blev intervjuer, det blev autografskrivningar och det blev fotograferingar. Men det enda de ville göra var att få spela sin musik. Ifred.

Efter en lång världsturné åkte därför bandet hem till Island för att koppla av efter all uppståndelse och dessutom framföra några gratisspelningar, och det är under hemkomsten Heima utspelar sig. Titeln betyder just ”hemma”, och är någon slags korsning mellan en musikvideo och en dokumentär där vi får höra både intervjuer med medlemmarna och se klipp från konserterna.



Det är emellertid inga vanliga spelningar på vanliga ställen; alla utspelar sig på den isolerade öns mest hisnande platser. De uppträder exempelvis inne i en gruva, mitt ute på en slätt, och i närheten av en övergiven fiskeby. Min favoritkonsert är dock när de spelar i en vackert belägen by som endast är omgiven av ensamhet och dimhöljda kullar. När bandet anländer till byn samlas folket i en sluttning, tänder en eld och sätter sig som en stor familj för att bevittna det märkliga skådespelet. Alla kanske inte förstår, men de är ändå helt stumma av förundran.

Det är dock inte bara spelningarna som är fascinerande. I en intervju berättar de om en av killarna med anknytning till bandet som fortfarande lever ensam med sin mamma mitt ute på den öde landsbygden. På fritiden brukar han sitta i rabarberlandet utanför huset och göra egna instrument av de stelnade rabarberstammarna, och han brukar även gå till ett litet stenbrott en bit ifrån gården och handplocka stenar som han använder till att bygga en stor xylofon.



Allt det här låter väldigt konstigt, men det blir aldrig konstigt för just konstighetens skull. När sångaren Jónsi mitt under en låt tar fram ett litet minipiano som får plats i en hand och börjar plinka på, eller när han spelar på sin elgitarr med en fiolstråke, så känns det inte skumt och underligt utan bara otroligt passande.

Som såsen på den redan utsökta gåsen är hela filmen dessutom inspelad med en högkvalitativ kamera vilket gör att varenda bildruta är så fräsch och knivskarp att man vill pausa och göra små tavlor av dem. Kort sagt är Heima ett enda stort fyrverkeri av extremt fina naturbilder som ackompanjeras av minst lika fin musik, och som tillsammans bildar den vackraste 1½ timme jag någonsin har upplevt.

Betyg: 5/5

Trailer: