En dag som rullstolsburen

”Vi har ben!” utbrister Josefine lyckligt, plötsligt uppmärksam på de långa, sladdriga sakerna som rytmiskt pendlar fram och tillbaka under hennes höfter.
”Och de fungerar också!”
Annie stämmer in i hyllningssången till de nyupptäckta kroppsdelarna. De båda vännerna skrattar och dansar runt en stund. Plötsligt stannar Annie upp.
”Men… tänk ifall vi inte hade haft några fungerade ben” viskar Annie, plötsligt allvarlig.
De båda vännerna tittar på varandra. Funderar. Tänker på allt roligt de upplevt tillsammans under dagen. Shoppat, fikat, åkt buss. Hade de kunnat göra allt det där om till exempel Josefine hade varit rullstolsbunden? Är samhället tillräckligt anpassat för människor med funktionshinder?
”Detta måste vi undersöka” menar Annie.
Sagt och gjort. De båda vännerna beslutar sig för att låna en rullstol i några timmar för att undersöka saken närmare.

Hur ska det gå för de båda vännerna? Ingen av dem har några som helst erfarenheter av rullstolar. Kommer Josefine att kunna svänga med rullstolen? Orkar Annie lyfta upp sin sårbara vän på bussen? Kommer Josefine att tippa bakåt? Kommer försöket kanske rent av att sluta i ond, bråd död? Svaret får du i deras dagbok.

10.23, Rullstolsgaraget Dags att hämta ut rullstolen! Förväntansfulla närmar vi oss förrådet där rullstolarna förvaras. Josefine tar nu sina sista steg. Efter många om och men har vi beslutat oss för att bara låna en rullstol och inte ta varsin som vi först hade tänkt. Erfarna personer har förklarat för oss att det medför stor risk att åka rullstol om man inte har vanan inne. Man kan till exempel lätt tippa bakåt och slå i huvudet. Detta gjorde oss förvånade. Vi hade aldrig haft i åtanke att det kan vara farlig och väldigt svårt att åka rullstol utan en assistent.

10.34, på väg mot bussen Vi är nu tre vänner istället för två! Vår nye kompis har stora gråa hjul och klädsam blå sits. Mannen som jobbar i rullstolsförrådet har varit mycket snäll och hjälpsam och hittat en rullstol i rätt storlek. Han har också tålmodigt bekantat oss med dess funktioner. Vi upptäcker snart att det där med att åka rullstol är oändligt mycket svårare än vi någonsin kunnat föreställa oss. Josefine satsar dock stenhårt och rullar iväg så fort hon kan. Trots tapperhet och stort engagemang kan tempot mest liknas vi slow motion. Ett farthinder på vägen sätter snart stopp på ekipagets klena framfart. Josefine kapitulerar och låter sig köras av assistent Annie. Nu fungerar framkomligheten riktigt bra om man bortser från att hon till följd av ouppmärksamhet kör ned sin stackars kompis i en och annan grop.

11.05, busshållsplatsen Aj då! Vi befinner oss nu vid en busshållsplats, men nästa buss går inte förrän om en halvtimme. Plötsligt är Josefine överlägsen Annie då hon kan sitta ned och vila sig medan Annie får stå.

11. 40, på bussen Josefine sitter bekvämt i sin rullstol medan Annie krampaktigt håller fast henne så att hon inte ska rulla iväg. Vi befinner oss i mittgången på stadsbussen på väg mot centrum. Lite nöjda med oss själva är vi allt. Vi har nämligen klarat av den största prövningen hittills, att ta oss upp på bussen. Trots att fordonet hälsade oss med en vacker nigning hade Annie stora problem med att få rullstolen ombord. Lyckligtvis kom en hjälpsam dam till vår räddning. Josefine var besviken över att det inte fanns en sådan där klädsam liten ramp som man kan fälla ut. Sådana förekommer nämligen på de flesta bussar i hennes stad. Väl ombord får Annie stämpla busskort åt både sig själv och sin kompanjon. Busschauffören är allt annat än nöjd med Annies tvivelaktiga parkering av rullstolen och dess innehåll och förklarar hur en korrekt rullstolsplacering ska gå till.

12.01, i centrum Att ta sig ur bussen var lika svårt som att ta sig in. Trots att vi än en gång fick hjälp av den trevliga damen hamnade Josefine i en mycket kritisk vinkel när rullstolen fastande mellan bussen och trottoarkanten. Tack vare ett krampaktigt tag om armstöden lyckas hon med nöd och näppe hålla sig kvar i rullstolen.

12.05, torget Hej och hå! Här rullas det fram över guppig kullersten. Josefine har inte riktigt fått in tekniken än och åker hela tiden lite åt höger när hon susar fram över torget. Snart är situationen ohållbar och assistens Annie styr upp det hela.

”12.57, i provhytten på Gina Tricot Dags för shopping! Efter att ha åkt runt halva staden på jakt efter en affär som inte stänger ute rullstolsbundna kunder med en enorm tröskel hamnade vi slutligen utanför klädbutiken Gina Tricot. Det var lätt att ta sig in genom dörren ifall Annie backade in rullstolen. Utan assistent hade det aldrig gått. Nu när vi väl är inne i butiken glädjs vi åt att det fanns ett handikappsanpassat provrum som är extra stort. Att åka runt bland kläderna fungerar också det alldeles utmärkt.

13.08, i centrum Plötsligt får vi syn på en gemensam vän. Trevligt, trevligt! Hon blir mycket chockerad över att Josefine sitter i rullstol och vi förklarar situationen. Vi bestämmer oss för att gå och fika.

13.52, på ett café Annie börjar få pli på det här med att köra rullstol. Med stora, stolta steg skjuter hon stolen framför sig. Det går fort. Mycket fort. Vår vän har svårt att hinna med i sina högklackade skor. Än en gång konstaterar vi att det där trenden med att ha en oövervinnelig tröskel framför dörren sätter käppar i hjulen för oss. Efter mycket letande hittar vi dock ett fik där det är möjligt att få in rullstolen. Det är knappast det mysigaste av caféer, men det får duga. Tydligen är detta stadens enda handikappsanpassade fik eftersom vi träffar på flera rullstolsbundna där. Annie och hennes kompis parkerar Josefine vid kakorna så hon kan spana in utbudet medan de själva beställer varsin smörgås. Dessvärre glömmer de sin rullstolsbundne kamrat som förtvivlat sitter kvar i hörnet och inte vågar rulla på egen hand. Efter att Josefine gjort lite väsen av sig återvänder assistent Annie och hjälper Josefine att betala, detta eftersom hon inte når upp till disken.

14.40, i centrum Josefine har börjat få lite ordning på rullstolen. Efter att ha insett att hon svänger genom att bara vrida på ett hjul och hålla det andra stilla går det betydligt bättre. Det tar dock på krafterna att rulla omkring på stadens gator och vi beger oss åter mot busstationen.

15.03, på bussen Vi kommer till bussen i sista minuten. En aggressiv busschaufför släpar hårdhänt upp Josefine på fordonet och skäller på oss.
”Om man sitter i rullstol får man allt vara ute i god tid” säger han.
Bussen fylls av ett gäng gymnasietjejer som betraktar oss med skeptiska, granskande ögon.

15.25, på väg mot bussgaraget Sista biten mot rullstolsgaraget rullar på eftersom vi vid det här laget har fått in tekniken. Annie undviker till och med de ökända groparna den här gången! En klar förbättring!

15.35, på väg hem Vi har nu tagit avsked av vår vän rullstolen. Josefine står åter på sina ben. Bortsett från att rullstolens sits var något smulig efter fikat så är både den och Josefine vid liv och har hälsan i behåll. Assistent Annie har dock lite ont i sin ena arm efter att ha kånkat runt på Josefine. Josefine tyckte att det var svårare än väntat att sitta i rullstol eftersom man hela tiden är beroende av andras hjälp. Att ta sig av och på bussen på egen hand är praktiskt taget omöjligt. Naturligtvis handlar det säkert lite om träning också, men att ha utfört den här utflykten ensam hade inte gått. Josefine tyckte också att människorna runt omkring såg på henne på ett helt annat sätt när hon satt i rullstol jämfört med i vanliga fall. När busschauffören var missnöjd med parkeringen av rullstolen i bussen så valde han att prata med Annie. Likadant gjorde de flesta. De pratade mycket hellre med Annie istället för Josefine. Detta medförde att Josefine kände sig lite som ett hjälplöst objekt. Alla bemötte dock Josefine trevligt och hjälpsamt, bortsett från den arge busschauffören. De ville väl och Josefine kunde spåra lite medlidande i deras blickar. De tyckte synd om henne, vilket inte kändes riktigt bra. Det är lätt att känna sig underlägsen i rullstol eftersom man blir kortare än alla andra. Man når till exempel inte upp till disken. För Josefine, som är ganska lång, kändes detta väldigt ovant.

Annie kände sig som årets hjälte bakom rullstolsburna Josefine. Alla såg på henne som en välgörenhetsmänniska som blivit kompis med en stackars handikappad. Några verkade dock irritera sig på att hon inte visste hur hon skulle hantera rullstolen, att det var lika mycket Josefines fel att vi inte visste hur vi skulle bete oss verkade ingen reflektera över. Hon funderar dock över hur det skulle kännas om Josefine verkligen var rullstolsbunden på riktigt. Det hade nog varit svårt att veta hur man skulle bete sig för att inte få henne att verka hjälplös eller underlägsen.

Både Annie och Josefine var överens om att det går att göra samhället mycket mer anpassat för rullstolsbundna. Att ställa dit en ramp så att det även går att komma in i affären med en rullstol borde varken vara svårt eller speciellt dyrt. En ramp på bussen skulle också underlätta mycket. Vi har också kommit fram till att det värsta med att vara rullstolsburen måste vara känslan av hjälplöshet och att andra tycker synd om. Vi tror att de som suttit i rullstol en längre tid är mycket självständigare och mycket mindre hjälplösa än vad många tror.



Fakta
- Det finns det omkring 600 000 personer som har någon form av rörelsehinder i samhället.
- Vi har lagar som förbjuder diskriminering mot funktionshindrade i arbetslivet. Det finns dock inga krav på att samhället ska vara framkomligt för människor med rörelsehinder. En lagändring har debatterats.
- Rörelsehinder kan bland annat bero på funktionshinder, sjukdom eller ålderdom.