DVD-recension: Eagle vs Shark

Handlingen utspelar sig på Nya Zeeland där utstötta Lily jobbar på snabbmatsrestaurangen Meaty Boy. En dag kommer Jarrod, en nördig kille med lufsande gång, ful frisyr och slö blick in på restaurangen och Lily blir förälskad direkt. När Jarrod berättar att han ska ha en maskerad där man ska komma klädd som sitt favoritdjur tvekar inte Lily att komma, trots att hon inte är inbjuden. Hon väljer att klä ut sig till en haj eftersom dess ensamma natur matchar hennes egen och Jarrod tar på sig en örnkostym för att, som han själv säger det ”I almost came as a shark actually, but then I realized an eagle's slightly better”.

Skådespelarna är, för oss svenskar, relativt okända och det bidrar faktiskt till att skapa den icke klichéartade bilden av huvudkaraktärerna som genomsyrar hela filmen. Speciellt Loren Horsley, som spelar Lily, strålar av originell skönhet och hennes rolltolkning gör att man förälskar sig i Lily – redan i öppningsscenen. Trots att Jemaine Clements utmärkande rollkaraktär Jarrod är en pojke fångad i en mans kropp (förstärkt av dräpande kommentarer och impulsivitet) innebär Lilys självlysande subtilitet att han hamnar lite i skymundan. Det är Loren Horsley som driver filmen framåt och utan henne hade Eagle vs. Shark inte varit alls lika vacker.

Romantiken i filmen är egentligen som en vuxen barnsaga: många av dialogerna hade lika gärna kunnat återges av barn. Jag anser jag att det sätter en personlig prägel på filmen och den stiger genast utanför den normala romantikens värld. En scen som verkligen fastnar är när Jarrod och Lily ska ha sex och det hela går väldigt klassiskt oromantiskt till. Jarrod misslyckas med att sätta på den första kondomen, precis som en tonårspojke, och Lily ligger tyst och väntar på honom, fortfarande iklädd sin hajkostym.

Bakom den här barnsligheten pågår dock en djupare handling. När filmen är slut kommer Lily och Jarrod tvingats inse saker om världen och sig själva de aldrig vågat eller orkat inse, samtidigt som deras relationer till andra förändrats för alltid. Det som är det allra charmigaste med den här filmen är dock inte barnsligheten, indie-känslan eller den söta humorn, utan det är det faktum att alla karaktärerna är helt vanliga människor. Från ingenstans uppvisar den här Nya Zeeländska filmen en slags förstärkt bild på den vanliga människan som jag aldrig sett i någon annan film.

Det bästa av allt är att man köper filmens originalitet, karaktärernas sociala dysfunktionalitet tillsammans med deras ordinära liv - även om varken filmen eller dess karaktärer kommer i närheten av perfektion. Och helt plötsligt, efter knappa en och en halv timme, inser man att en ganska okänd indie-rulle från Nya Zeeland är en film som är värd att älskas.