Rent – Rent förtrollande!

Här bor den kämpande dokumentärfilmaren Mark, som aldrig går hemifrån utan sin 16mm-kamera. Nybliven singel, då hans tjej Maureen en dag blev mc-flata och lämnade honom för den manhaftiga juristen Joanne. Mark delar lya med Roger, Bon Jovi-kopian med en gitarr ständigt vid sin sida, trots att han inte lyckats skriva en enda låt på länge. Roger sörjer ännu en gammal flickvän som dog av en överdos, och är därför blind för granntjejens, strippan Mimis, skamlösa försök att förföra honom. Roger och Marks polare Tom Collins som dyker upp varje jul släpar denna gång med sig en ny bekantskap, Angel – en ängel i högklackat och Pulp Fiction-peruk, som trots sin svåra sjukdom sprider oerhörd livskraft, energi och godhet vart han (hon?) än går. Under en tid får vi följa dem och deras relationer, sökandet efter gränslös kärlek och meningen med livet, och inte minst - ett sätt att få ihop pengar till hyran.

Musikaler på film är vi inte alltför bortskämda med, och jag tror att många är oförstående för genren. Det är inte ofta man ser skådespelarna i en film ständigt brista ut i omotiverade sång- och dansnummer, om det så är på tunnelbanan eller lokala puben, där alla förstås kan varje ord och steg. Men köper du konceptet, är det omöjligt att inte bli förälskad i ”Rent”. I huset på Avenue A ryms en enorm värme som aldrig avtar, trots avstängd el och vintertider. Och fastän fattigdom, sjukdom och död är ständigt närvarande inslag, är filmen full av humor, smittsam livsglädje och hopp. Det handlar om att leva varje dag som om det vore den sista, och ta vara på kärleken även när den gör som mest ont. Tårarna, liksom skratten, är aldrig långt borta och man känner sig fullkomligt glad och berörd efteråt. Om alla såg ”Rent” skulle världen blir en bättre plats.

Trots att Chris Columbus tydligen har någons förtroende då han fick regissera de två första ”Harry Potter”-filmerna, har han aldrig lyckats imponera på mig. Han omger sig gärna med rutinerade skådisar men lyckas aldrig sätta en personlig prägel på sina filmer. Även i ”Rent” har han fått fantastiskt material att arbeta med, dessutom är 6 av de 8 skådespelarna tagna direkt ur Broadway-uppsättningen av samma musikal. Inte undra på att de flesta känns så säkra i sina roller. Eftersom filmen måste så gott som spelat in sig själv, önskar jag att regissören hade lagt mer krut på andra delar som foto och klippning. Inte för att det är oproffsigt, men filmens ”stil” är ganska medioker och sticker inte ut. Varför överföra en scenproduktion till vita duken, om man inte tänkt förstärka den med alla de medel som en film tillåter?



Men så kommer de riktigt härliga shownumrena med jämna mellanrum och får mig att helt glömma filmens mindre brister. ”Rent” som musikal är en fin och charmig historia med karaktärer man blir kär i direkt, och även på bio ger den en stark upplevelse som kommer leva kvar inom dig bra mycket längre än femhundratjugofemtusen sexhundra minuter.

Onödigt vetande
Författaren Jonathan Larson dog samma kväll som hans ”Rent” skulle visas för publik för första gången och fick aldrig ta del av den succé som musikalen blivit, eller ta emot det berg av priser som den belönats med.