Filmer du bör se #8: All About Eve

Margo Channing (Bette Davis) är en teaterskådespelerska med åldersnoja som får en till synes naiv men välvillig beundrarinna vid namn Eve Harrington (Anne Baxter) på halsen. Eve återberättar den tragiska historien om sitt tidigare liv, och Margo, som är trött på falskheten och hungern hos autografjägarna, tar henne under sina vingar. Eve blir Margos understödjande alltiallo och allt verkar frid och fröjd. Men så lätt är det förstås inte.

I teaterns och skådespeleriets värld är det mycket som är ytligt – alla "spelar" ju bara – och detta faktum använder filmen för att fråga oss vad som egentligen är verkligt och värdefullt i tillvaron. I Eve får vi se en ordentlig och blygsam varelse, men som döljer "tysta kvaliteter": hon är i själva verket ett rovdjur på väg uppför karriärstegen. Detta dubbelspel noteras av den prydlige och intelligente teaterkritikern Addison DeWitt (George Sanders): "It is just as false not to blow your horn at all, as it is to blow it too loudly."

Dialogen är knappast tänkt att vara realistisk – de genomtänkta replikerna är inget som folk vanligtvis slänger ur sig så där på måfå. Men det är strunt samma; skådespelarna skall bara fungera som medium för manuskriptets idéer – och dessa är som kontrast kusligt verklighetstrogna. Att det inte blir tråkigt eller för högtravande beror på att många av skådespelarna är så förbaskat bra. Davis spottar ur sig intellektuella fraser på ett så hysteriskt intensivt sätt att det blir roligt oavsett om man förstår innebörden av dem eller ej. Och Sanders, med sin skärpa och sitt perfekta uttal, är en riktig njutning att se.



På tal om skickliga skådespelare, ja, det finns ett undantag: Anne Baxter är, särskilt till en början, allt annat än övertygande. Bara delvis är hennes ytlighet lyckad med tanke på filmens tema, men på ett ironiskt och lite dumt sätt. Hon är ungefär som slutet i filmen både träffande och överdriven.

Men de där skönhetsfläckarna kan man mer än gärna leva med, för i övrigt är det här riktigt bra. Detta är en film som säger att äkta karisma, som drar folk till sig, är viktigare än den ambition som jagar dem, och att "karriären" som människa har ett högre värde. Det är en film som hyllar det äkta och samtidigt ger oss inblick i vad som händer bakom kulisserna, ungefär som en teaterns Machiavelli. Filmen tar upp rädslan att förlora status och öka i ålder, men i sig själv har den knappast blivit gammal. Den är säkert främst en kritik av den amerikanska typen av framgångssträvan vid den här tiden (cirka 1950), men när man ser den ett halvsekel senare får den en mer universell karaktär och känns hur fräsch som helst.



Med Davis och Sanders i spetsen är "All About Eve" en oförskämt underhållande resa i psykologin hos en typ av människa som använder alla sina talanger till att hämnas på den värld som gjorde henne oförmögen att älska eller älskas. Man inser snart att förhållandet mellan insats och belöning har tagit märkliga proportioner när hon kravlar runt under ytan som en omedveten varning om allvarliga klavertramp i den mänskliga utvecklingen. "It's funny, a woman's career. The things you drop on your way up so you can move faster", säger Margo, som om hon kommenterade hela civilisationens brådska, och med sorgsen blick såg allt vi tappar på vägen.

Jag skulle trots allt inte klassa "All About Eve" som en särskilt tragisk film, det är den alldeles för rolig för. Men den är heller inte en komedi. Det är helt enkelt inte en film man skrattar sig fördärvad åt, utan i stället känner man sig som en Addison DeWitt, och sitter med ett fisförnämt småleende på läpparna under filmens gång och ser säkert lika fånigt nöjd ut som han när den är slut.