Användartext: Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Tröttheten överväldigar henne och få henne att snubbla till. Illamåendet kommer sakta krypande, det där oundvikliga och världen rasar samman under hennes fötter. Impulsen att spy kommer snabbare än hon ens hunnit reagera.
Sakta, sakta kryper sig den vanliga känslan över henne, kylan och det svarta som omfamnar henne i ett hårt osynligt grepp. Känslan av att krypa ihop som ett litet försvarslöst barn överväldigar henne och hon rycker till precis som om någon hade rört vid henne.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Allt hade ju varit så bra, hon hade varit glad, ja GLAD. Hon hade känt det där positiva som överväldigade henne mer än vad hon någonsin hade kunnat drömma om. Hon hade varit uppfylld av något stort, något bra och något roligt, hon hade bara legat där på gräsmattan och skrattat, skrattat tills tårarna hade börjat rinna nerför kinderna, eller hon hade inte ens slutat då. Tårarna hjälpte liksom till att göra hela situationen ännu mer bisarr och komisk.
Hon?
Hon, skratta?
Det var som om hon inte riktigt i efterhand nu kunde förstå vad som hade varit så roligt, så självklart och så underbart. Det positiva hade tagit emot henne med en öppen famn, men sen lika snabbt släppt taget om henne och låtit henne falla.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Hon hade varit så noga, planerat allt i minsta detalj och sminket som skulle sitta perfekt, kläderna som skulle göra det hela komplett, det lila skådespel som hon skulle spela den kvällen.
Nu var kläderna genomvåta och hon märkte inte ens själv att hon darrade av kyla och sminket, det perfekta, höll på att tvättas bort av regnet som öste ner öste ner över henne.
Hon tappade petflaskan hon hade i ena handen men brydde sig inte om att ta upp den igen. I vanliga fall hade hon tagit med den hem för att sedan återanvända den någon varm dag och ha som vattenflaska, men just inatt orkade hon inte.
När hon sedan skulle tänka på allt efteråt skulle hon faktiskt inte förstå hur hon ens hade kunnat ta sig hem.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Nu ville hon bara springa, springa tills all kraft tog slut, eller om ens det, bara springa, resten av livet, resten av alla år som någonsin skulle finnas.
Hon snubblade till igen när hon gick med ena foten rakt ner i en vattenpöl. Men konstigt nog höll hon sig på benen, trots att hon nästan gick i sicksack över gångbanan vinglade och kunde inte riktigt se vart hon gick i mörkret. Men nu började alkoholruset och den underbara tyngdlösheten försvinna istället hade illamåendet smugit sig på henne och hon stannade jag spydde i en buske.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Allt hon hade planerat, varenda detalj som kulle vara så bra. Allt var ju planerat!
Varför?
Hur kunde det bli så fel?
Hur kunde hon bara falla, tappa fotfästet och falla handlöst neråt.
Nu kändes skratten och glädjetårarna så långt borta och hon visste inte ens om de skulle finnas där i hennes huvud imorgon, eller om det bara var något som fanns nu, som skulle försvinna sen och lämna henne kvar där helt ensam och försvarslös.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Han hade funnits där, precis som hon hade hoppats på. Hon kunde inte ta blicken från honom och hennes vänner hade börjar bli irriterade, men hon kunde bara inte förmå sig att titta åt ett annat håll, då kanske han skulle vara borta, för alltid.
Då hade en av hennes vänner dragit med sig henne ner i fallet mot gräsmattan och de rullade båda nerför den lilla kulle som de hade stått på. Både hon och hennes vän hade börjat skratta hysteriskt och sen bara tystnade de och låg båda två på rygg och såg upp mot stjärnhimmelen.
Hon visste inte hur länge de hade legat där, men det kändes som en hel evighet, men de bara skrattade.
Tillslut hade de båda rest sig upp efter ett par klunkar ur flaskan som de hade snott från Maddes pappas barskåp.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Men nu! Nu var han borta!
Hon hade sett sig nervöst om bland alla människor som fanns där, men hon kunde inte hitta honom. Hon hade ju bara velat se en liten skymt av honom, bara en liten. Hon visste innerst inne att det var kört. Varför skulle han bry sig om henne överhuvudtaget? Hon gick i nian, han i tvåan på gymnasiet. Bara att ens säga det tyst i hennes huvud fick det att låta absurt.
Och nu gick hon där i sina genomvåta converese och smink kletat över nästan hela ansiktet. Hon ville bara slänga sig ner på marken och skrika, men det gick inte, hon visste inte hur skulle göra, eller ens om det var värt det.
Nu ångrade hon sig att hon hade slängt flaskan med den sista vodkan i, hon ville bara få känna det där ruset igen. Det där lyckliga, underbara.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Hon vinglade till vid nästan varje steg hon tog. Plötsligt snubblade hon till och föll till marken. Hon blev liggande ett tag på den våta asfalten och kände det svidande smärtan i knäna och handflatorna som hon hade slagit när hon föll.
Nu låg gråten som en stor klump i halsen och hon ville bara få ligga kvar utan att röra sig, utan att ens tänka. Men hon fick absolut inte gråta, hon försökte trycka ner klumpen i halsen så att tårarna inte skulle börja rinna. Men det var redan försent. Nu låg hon där på den kalla och våta asfalten och regnet öste ner på henne.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

När tårarna hade slutat rinna och hennes smink var bortrunnet tillsammans med dem reste hon sig sakta upp och fortsatte gå.
Allt hade börjat så bra, hon hade varit så glad, så skönt att nian var över och att hon aldrig mer skulle behöva träffa sin klass. Egentligen borde hon vara glad och skratta glädje, men det gick inte. Egentligen var hon alldeles för full för att känna kylan som omgav henne, men hon frös så att hon hakade tänder.
De andra två, hennes kompisar hade hittat henne, hon mindes knappt något själv, bara att dom hade kommit och att det hade varit spring, spring, tyst, tyst och skrik, skrik. Hon hade bara flytt, sprungit därifrån utan att lyssna till vännernas rop efter henne. Hon hade bara velat springa bort från dem, från allt, från honom!

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik