Självklart kan jag inte täcka upp alla i en text, då skulle den bli över 200 sidor lång. Även om det i detta fall förstås inte gäller faktiska sidor. Men lite kunskap kan jag i alla fall kasta på er.
Varje år dumpas 20 000 ton plast i svenska hav. Plast försvinner inte bara sådär om ni trodde det. Plast bryts inte ner, utan delar upp sig i mindre bitar. Som avger ämnen som skadar naturen, som djuren äter och dör av, och som förstör vår jord. Jorden som inte är vår att göra vad vi vill med. Jorden som gett oss ett hem, och som vi dagligen misshandlar.
Vi släpper ut avgaser i luften vi andas, vi dumpar kemikalier och plast i våra hav, vi förstör jorden vi lever av med giftiga ämnen. Ozonlagret håller på att försvinna och växthuseffekten är ett faktum. Tycker du att det här låter självdestruktivt? Jag håller med.
Man behöver inte vara medlem i Greenpeace för att förstå att det här inte fungerar. Vad hände med att behandla jorden med respekt? Vad hände med vetskapen om att vi bara lånar jorden under vår tid för att sen lämna över till nästa generation?
Många oroar sig för sin säkerhet, för sina barns säkerhet, för sina syskons säkerhet. Barn skall gå i bra skolor, tjejer skall inte gå ensamma efter mörkrets inbrott, man skall äta nyttigt och potatis framkallar cancer. Men hur är det med luften våra barn andas? Vattnet våra syskon badar i på sommaren? Världen vi alla lever i? Varför bryr sig inte ALLA om det här, istället för frågan om cancerframkallande maträtter som ständigt dyker upp. När jag var liten var sill och knäckebröd karaktärsbyggande. Idag är det rent av livsfarligt. Varför riktar vi vår uppmärksamhet åt detta håll när naturen desperat behöver all hjälp den kan få?
Det finns vissa som sätter sig in i problemen, som försöker att dra sitt strå till stacken. Och till er alla ger jag en eloge, en guldstjärna i kanten. Ni är underbara och för vår värld framåt. Och till er där ute som tänker – det där är inte mitt problem eller – det gör ingen skillnad ifall jag går till jobbet idag istället för att ta bilen. Er vill jag bara bita i stortån och skälla ut på stående fot.
Jag tänker nu sno McDonalds slogan, även om de är bland de största miljöskurkarna, ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”. Så nästa gång du ser ett glasspapper på marken, svär inte bara inombords, utan plocka upp det och lägg i närmaste papperskorg. Och ifall du nu ser detta papper under tiden du är ute och cyklar istället för tar bilen så skickar jag positiva tankar till dig hela nästa år.
Ett litet papper kan vara första steget mot en bättre värld, eller i alla fall en sinnesställning som kan bidra till en bättre värld.