Älska, hata eller mitt emellan?

En dålig start ...

Detta var på mitten av 90-talet, jag var kanske 6-7 år gammal. Vi körde lite övningsmatcher inom laget och det var rätt sällan som jag fick tag på bollen. Jag fick dock tag på den en gång, och kände mig ett tag oövervinnerlig med den. Ingen tycktes liksom hindra min framfart mot vad jag antog var motståndarmålet. Det var dock bara jag själv som jublade när jag så glamouröst hade skruvat in den i vänstra hörnet. Jag hade nämligen sprungit över nästan hela planen åt fel håll, och helt sonika genomfört ett tvättäkta självmål. Besvikelsen kom en stund efteråt när intellektualiserandet över vad jag hade gjort kom till sin rätt. Gör man självmål bidrar man ju inte ens till något. Inte ens det egna jublet räknas. Det som räknas är att ta kål på motståndaren, hårt men rättvist. Någonstans här var det som jag lärde mig att fotboll, det är något som folk tar på tok för stort allvar.

Den stora seriositeten

Det ovannämnda märks alltför väl i pressen där sportreportrarna beskriver den skälvande stämingen av att vara på besök i "fiendeland" (motståndarlagets rike), och på fotbollsspelarnas bistert fokuserade miner under matcherna, medelålders karlar likväl som ovetande spädbarn flaggmålar sig i sina ansikten, gråten vid förlusterna och alla otaliga bråk som uppstår. Fotboll är som ett ständigt låtsaskrig. Och kriget pågår även mellan älskarna och hatarna. Det finns en rätt stark opposition till visionen om fotboll som något som skapar samhörighet i den egna nationen. Som att medelsvensson med sitt sexpack framför tv:n har gjort något för att bidra till segern. Jag tillhörde säkerligen denna skara av hatare förut. Men det som faktiskt ÄR fint med fotboll (ja, på vissa punkter är det det) är hur det enar nationaliteter. Det må vara hur imbecillt och hjärndött som helst att vråla åt spelarna på skärmen att kämpa vidare eller att kalla domaren för "ett jäkla stolpskott", men den sociala aspekten av fotbollstittande bör inte underskattas. Skippar man att överanalysera och intellektualisera denna lagbaserade lek så kan det faktiskt vara rätt skoj, både i utförandet och betraktandet med vänner.

Duktiga med fötterna

Vi har sett dem i Cribs. Vi ser dem i läskreklamerna. Vi ser dem lite överallt. Vissa skulle vilja påstå att fotbollsspelare sätter sig själva på piedestal tack vare deras eftertraktade status och smällfeta löner. Men i ärlighetens namn är det väl ändå media som bygger upp detta? Och hur hedervärt är det EGENTLIGEN att vara extra bra på att kicka runt en fotboll hit och dit? Fotbollsspelarna är till hälften spelare, till hälften skyltdockor i den här kulturen som är så populär - fotboll. För mer än det kan de väl egentligen inte krävas vara. Extra uppenbart blir det när Zidane skallar Materazzi i bålen för att denne snackade skit om hans morsa, när Petter Hansson gör ett urbota fult mål genom att råka sparka in bollen med smalbenet i stapplande desperation, eller när Gallardo biter Reyes i familjelyckan efter vunnen match, visar det bara att de här är lika mycket människor som alla andra. Men utan dem skulle fotbollskulturen såklart inte existera.



Nåväl ...

Jag är inte direkt intresserad av fotboll. Om det nu beror på det där sablans självmålet för 12 år sedan eller på att jag inte riktigt förstår reglerna spelar ingen roll. Jag gillar det för sällskapets skull. Och om det är något som får svenskar att aktivera sig och heja på något de inte nödvändigtvis lagt sig själ i, så är det ta mej fan fotboll. Och det om något ska vår gamle gode lagsport ha en eloge för.