Okänd
Annat
Hej! Jag är en 13årig tjej som inte riktigt vet vad jag ska göra. Jag har alltid mått bra förut och jag har många kompisar och det går mycket bra för mig i skolan. Jag har en syster som är 15 som är deprimerad och äter medicin. Men nu till problemet. Jag har ett väldigt dåligt självförtroende och tillåter inget positivt tänkande om mig själv. Och tillåter inte andra att tycka något positivt om mig heller. På sista tiden så har jag kännt mig så nere. Det känns som att allt bara går ner för mig i skolan. (jag ligger efter en del men alla prov och allt får jag oftast mvg på). men jag känner även en aning kroppsfixering om att jag tycker att jag själv är för tjock och så. Jag brukar inte heller frysa. Men nu fryser jag jämt hur mycket kläder jag än har på mig. Jag är dessutom väldigt sur blir irriterad på allt. Jag känner mig så tom och jag vet inte vad jag ska göra åt det! Snälla ge mig ett svar på det här. Jag har ingen större lust att prata med någon om det heller. En sak till som gör mig galen är att jag varit förkyld i runt ett halvår nu. (jag spelar fotboll och har ansträngningsastma, knäproblem i båda knäna, ont i revbenen och lungorna nästan jämt.)
SVAR
Du verkar ha mycket funderingar kring dig själv nu, och rädsla för att inte duga, eller räcka till. Du är ju precis i början av tonåren, då mycket händer både med kropp och själ, men därmed inte sagt att man ska acceptera att må dåligt och förklara allt med att man är i tonåren. Men jag tror ändå att dina funderingar kring din kropp bla kanske har kommit nu då du själv är i en ålder då man utvecklas mycket kroppsligt och mer och mer blir medvetens om sig själv och andra. Dessutom tycker jag att ni tonåringar (och andra också för den delen) har det lite svårare idag än tidigare då det här med kroppsidealet bara verkar bli extremare och extremare. Media pumpar ju ut en massa budskap om hur man ska se ut och vara, för att vara "lyckad", vilket kan vara jättesvårt att hantera även om man är vuxen, varför det borde vara ännu svårare när man är i din ålder. Det är inte så konstigt att många liksom du går runt med komplex för kroppen och har dåligt självförtroende då.
I ditt fall verkar det dessutom som om du har ganska höga krav på dig själv, både när det gäller skolan och kanske även träning och livet i allmänhet. Att ha krav på sig själv är bra, men bara till en viss gräns. För sätter man upp mål och har krav som hela tiden ligger steget före vad man klarar av, så innebär det att man jämt kommer att misslyckas, vilket självklart är jättejobbigt. Därför ligger hemligheten i att sätta upp RIMLIGA mål och ställa LAGOM krav på sig själv.
Det svåra när man som du nästan inte tillåter att man själv lyckas och att andra eller man själv ger en beröm, är att man liksom är förblindad när det gäller vilka krav man har på sig själv. Ett sätt att försöka göra detta tydligt är om du tex sätter dig ner och skriver ner allt du tycker du ska kunna vara eller prestera. Skriv ner vad du förväntar dig av dig själv när det gäller skolarbetet, träningen, kroppen, och allt annat som ditt liv innhåller och där du har mål eller krav på dig själv.
Försök vara riktigt ärlig när du skriver ner vilka mål och krav du har. Efter att du skrivit färdigt så titta på din lista och fundera över om detta är rimliga krav, eller mål. Är det ens möjligt att klara av allt detta, och är alla krav och mål bra för dig tror du?
Sätt sedan en liten stjärna vid alla dom krav eller mål som du känner stressar dig av, och/eller som får dig att känna dig misslyckad.
Jag tror du kommer märka att det blir ganska många stjärnor.
Sedan kommer en kanske ännu svårare bit, nämligen att skriva om målen och kraven så dom blir rimliga att nå utan att stressa eller må dåligt. Börja med dom områdena som känns viktigast för dig och försök att hitta ett sätt att sänka kraven eller sätta målen lite lägre. Varje gång du kommit på något sätt att göra detta så skriver du ner det nya kravet, eller målet, och sätter dig sedan och funderar igen. Kommer det här nya målet/kravet innebära en stress för dig och siktar målet så högt att det är större chans att du misslyckas än att du lyckas? Om du kommer fram till att du måste stressa och pressa dig själv för att nå det nya målet, eller leva upp till det nya kravet, så är det bara att sätta en stjärna igen och börja fundera på hur du ytterligare kan sänka ribban.
Så här får du sedan hålla på till du skrivit ner krav och mål som du ärligt känner att du har stor chans att lyckas nå utan att stressa eller pressa dig själv så du mår dåligt. Sedan gäller det att du behåller din lista och hela tiden kollar dig själv så du inte i smyg börjar sätta ribban högre igen utan håller dig till dom krav och mål du kommit fram till. Ytterligare en sak, är att du varje gång du nått ett mål, eller uppfyllt ett krav, i förväg skall ha bestämt vilken belöning du skall ge dig själv. Det kan handla om att du skall upprepa 20 gånger högt för dig själv att: "Det här gjorde jag himla bra. Kanon jobbat ..... (ditt namn)!", till att du kanske gör något som du tycker är kul och som du inte gör så ofta annars. För ska man bygga upp sitt självförtroende och börja tänka mer positiva tankar om sig själv är det viktigt att man åtminstone själv ger sig själv beröm, och lättast brukar vara att göra det när man nått ett mål man bestämt i förväg. Med tiden kommer du sedan också att acceptera och till och med gilla när andra berömmer dig också. För man måste först lära sig att gilla sig själv, sedan tycker man bara det är kul om andra tycker man är bra också.
Försök att testa det här, och allra bäst tror jag vore om du hade någon nära kompis som kunde hjälpa dig med detta. För som jag sade tidigare kan det vara svårt att vara ärlig mot sig själv när man har sådana krav på sig som du verkar ha just nu. Låter man då en kompis vara med och titta på ens lista och komma med förslag, samt säga till en när man inte är riktigt ärlig mot sig själv, så brukar det gå lättare. Man kan också göra sådant här ihop med tex skolkuratorn, så ändrar du dig i det avseendet så kan du göra det också.
Sist vill jag säga till dig att jag tycker du ska prata med dina föräldrar och även din syster om det är möjligt ifall det är så att du funderar över hennes depression. Det är ju lätt hänt att man själv blir lite rädd för att också bli deprimerad när ens syster är det, och man kanske har funderingar och tankar kring hennes problem som det ibland är bra om man kan prata med varandra om.
Visningar : 644
