Min första notis

Av en ren slump lyckades jag nämligen sommaren 2008 få en praktik på en av Sveriges största kvällstidningar. Bara så där. Lite tur, lite envishet och inte så mycket mer. I början av juni tog jag därför trevande som bara en oerfaren journaliststudent kan göra plats på redaktionen i Malmö, där man gav mig en dator, ett passerkort, ett spiralblock med tidningens logga, två pennor, en almanacka och ett rakt, ärligt och lagom syrligt ”lycka till” i välkomstpresent.

Redan första dagen fick jag mitt första riktiga journalistiska uppdrag. En ”Hallå där” med en 78-årig bilfantast från Örkelljunga som vunnit kommunens kulturpris. Det gick så där. Efter en hel dag av upptagetsignal och stressande chefsögon över axeln började jag sakteligen tvivla på min framtid som journalist. Om jag inte ens kunde få tag på en pensionär en vanlig måndag, hur skulle jag någonsin kunna ställa Reinfeldt mot väggen under valvakan eller avslöja mordhärvor och insideraffärer?

Efter mycket vilja fick jag dock till slut tag på min kära fordonssamlare, och nästföljande dag var min lilla spalt publicerad i papperstidningen. Bara så där. Det var en mäktig känsla att se sitt namn i en tidning man visste lästes av tusentals människor varje dag, och gradvis började självkänslan komma krypandes tillbaka i fingertopparna som lekte allt lättare över tangenterna. Nu var ingenting omöjligt längre. Snart skulle självaste Liza Marklund, kvällspressens kronprinsessa, ha skäl att känna sig hotad av den unga praktikanten från Stockholm – hon skulle bara veta!



Men som med allt annat följdes så klart framgångarna av floppar. I plural. Ett par felstavningar, bildförväxlingar och tryckfelsmissar senare var man tillbaka på ruta ett, och den anonyma kassatjänsten på Konsum hade aldrig känts så åtråvärd. Men vad gör man inte för sin dröm? Varje dag blev man en erfarenhet – och yrkesmiss – rikare, och i slutet av månaden fasade jag inte längre för det där rutinsamtalet till polisen för att höra vad som hände med den förståndshandikappade mannen som anmälts försvunnen på lördagsnatten. Inte ens att ringa runt till alla Skånes kommuner för att kolla badtemperaturen för dagen (och alltså störa minst 20 personer inom loppet av 15 minuter) framkallade mer än en axelryckning. Äntligen hade man fått en tillstymmelse till det där skinnet på näsan man alltid vetat krävts för att slå sig in i branshen!

Sista dagen smet jag i väg för att köpa avskedstårta (kvällstidningsfolk gillar att äta sötsaker framför datorn), och när jag stod där i kön på bageriet funderade jag över om mina stereotypiska föreställningar om kvällstidningslivet hade bekräftats. Jag kom fram till att det hade de nog inte riktigt. Större delen av dagen på redaktionen gick nämligen oftast åt till att klura på klatschiga ingresser eller prata fotbolls-EM, och vissa stunder var risken snarare större att man somnade framför söliga TT-meddelanden än att man satte kaffet i halsen åt revolutionerade avslöjanden. Men så blir ju allting så klart vad man gör det till. På något sätt hade jag i alla fall tagit mig igenom en hel månad på en mansdominerad och framgångshungrig arbetsplats med ett tjugotal publicerade artiklar och ovärdeliga erfarenheter och kontakter för framtiden i bagaget. Bara så där.