Jag har nu, till min förskräckelse över hur snabbt tiden går, kommit till ett skede i mitt liv som många säkerligen känner igen sig i. För några veckor sedan var det dags för mig att som nyexaminerad gymnasieelev ta klivet ut i världen, ut på "okänd mark". För mig präglades studenttiden naturligtvis av diverse lycka och frihetskänslor, men som för många andra även blandat med viss separationsångest och nostalgitankar. Man visste att en tid utan bekymmer nu bredde ut sig mitt framför fötterna på en, men dock var man lite känslig över att tvingas lämna det trygga, uppstyrda livet bakom sig. När den värsta studentyran nu lagt sig och tankeförmågan till en viss del återgått till det normala, har jag nu insett en hel del saker:
För det första har jag absolut ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv. För det andra känner jag mig otroligt stressad och frustrerad över känslan att varken ha kontroll eller vetskap över vilken riktning mitt liv så småningom kommer att ta. För det tredje känner jag mig som den mest ensamma människan på jorden just nu, som varken vet ut eller in.
Förvirrad är ordet. Så, full av förvirring och frustration irrar jag nu omkring i början av det nya kapitlet i mitt liv, ständigt undrandes ifall de finns andra som känner likadant. ÄR jag ensam i världen, eller finns det någon där ute som känner som jag?
Övertygad om att det trots allt förmodligen finns de som har liknande tankar som jag surrandes åtminstone någonstans i bakhuvudet, känner jag mig inte ett dugg lugnare. I en situation som denna måste man känna en inre styrka, man måste kunna lita på sig själv till fullo. För vem annan än jag kan veta vad som är rätt för just mig? 70 % magkänsla och 30 % logiskt tänkande kommer man nog långt på när det gäller val som dessa. Man ska göra det man tycker är roligt och som man trivs med, vad är annars meningen med allting? När man har kommit på vad som står närmast hjärtat och vilken passion man har i livet har man alltså kommit en bra bit på vägen mot en ljusare framtid.
Alla kommer vi så småningom till en korsning i livet där vi blir tvugna att välja rätt väg. Det är inte själva korsningen som är problemet, det är osäkerheten kring att råka välja fel väg som klyver oss. Fördelar vägs mot nackdelar, man vänder och vrider för att få någon slags klarhet i situationen. Sanningen är dock den, att det varken finns någon "rätt" eller "fel" väg, utan endast "bra" och "mindre bra" vägar att ta. Det man däremot ska ha i bakfickan är att man alltid har möjlighet att vända på klacken, gå tillbaks till korsningen och med ett leende på läpparna välja en annan väg.