Way out West-sammanfattning

Broder Daniel

Broder Daniel har bestämt sig för att hissa ned den bortgångne medlemmen Anders Göthbergs flagga från halvstång, och istället hissa upp den i skyn igen. En sista gång, och lämpligt nog på Way Out West, Slottskogen, Göteborg.

Broder Daniels avskedskonsert blev givetvis en värdig avslutning på bandets leverne. Det gör inget att det är ett närmast obefintligt mellansnack, att de inte får spela så länge som de ville, att flera bandmedlemmar ersattes, och att frontmannen Henrik Berggren kallar sina fans för "sina små barn". Nej, Broder Daniels avskedskonsert kändes så episk och vackert vemodig som den skulle. De bränner av de flesta kända låtarna, med undantaget för en ny låt tillägnad den bortgångne Anders, vid namn Hold on to your dreams. Publiken tycks bestå av 3/4 av festivalens besökare, indiepandorna gråter längst fram och när regnet sakta faller, och konserten mynnar ut under avslutande akustiska solonumret No time for us, är bandets kväll i sitt esse. Spelningen avslutar fredagskvällen, och publiken retirerar samtidigt som Broder Daniel gör det. Och retirerar gör de för sista gången. Det är tillräckligt för att jag, som aldrig varit ett stort fan av dessa svenska indiekungar, ska bli lika melankolisk som bandets eviga signum.

Henrik själv informerar oss under konserten:
"Broder Daniel kommer aldrig dö!". Och så tycks det förvisso inte heller, de har redan tilltalat flera generationer, gång på gång. Men många tackar livebandet Broder Daniel. För deras tid är ju nu trots allt över.

Marcus Normark

Håkan Hellström

Jag vill börja med ett citat från Aftonbladets Markus Larsson:

”Annars tillhörde sommaren Håkan Hellström. Ingen annan artist påminde mig lika ofta om att popmusik faktiskt kan vara det vackraste och viktigaste som finns. Till slut gick det inte att recensera honom längre. Han var för bra.”

Och det sammanfattar alltihop på tre rader. Jag håller med vartenda ord - Håkan Hellström kan vara en av världens bästa liveakter. När han spelade på Peace & Love för någon månad sedan drog han loss en av de bästa konserter jag någonsin sett, och när han avslutade med den overkligt underbara låten Det är så jag säger det kändes det som att mitt liv på något vis nådde sin absoluta höjdpunkt. För första gången blev jag helt knockad av en låt och, med risk för att låta löjligt skenpoetisk, kunde jag inte prata på flera minuter efteråt. Upplevelsen var för stark för att jag skulle dra ännu ett dåligt skämt eller börja prata om efterfester. Det enda värdiga vore att helt enkelt vara tyst.

Konserten på Way out West var precis lika bra. Han spelade välbekanta låtar som Ramlar, Hurricane Gilbert, Känn ingen sorg för mig Göteborg, Kom igen Lena och en akustisk version av Nu kan du få mig så lätt, och precis som på Peace & Love lät han en nio minuters version av Det är så jag säger det (med inslag av låten Kärlekens tunga) knyta ihop turnésommaren. Det är inte konstigt att gitarristen Daniel Gilbert blev så tagen att han började gråta.

Erik Nahlén



The Flaming Lips

Detta band, denna löjligt stora medryckande dos av glädje de tillför …

Konserten inleds med att sångaren Wayne Coyne publiksurfar i en jättebubbla. Bisarrt? Sannerligen. Genialiskt? Ja. Studsande Teletubbies (som består av random svenska fans) tar sig ut på scenen i öppningsnumret Race for the Prize, och hela konserten fortsätter i samma meditativt rofyllda anda; bandet som har över 25 år på nacken fortsätter leverera deras unikt febrila trivselkavalkad med en touch av avant garde i låt efter låt. The Flaming Lips sjunger om saker som rosa robotar och annat obskyrt, men som metaforer för livet och döden. Att på en konsert kunna göra just detta, och träffa rätt utan någon direkt dyster antoning, är mycket ärovärt i mina ögon.

Wayne Coyne försöker hålla publikens stämning uppe mellan låtarna genom att påminna oss om att “det här är ju för fan slutet på festivalen, kom igen, håll igång!”, vilket dock kändes lite malplacerat eftersom stämningen till synes var på topp. Och för de som fick Wayne att tveka inför detta faktum - de var så pass tagna av denna högst bisarra och underbara upplevelse att de saknar både ord och rörelse (jag själv). Avslutande låten Do you realize?, som fullföljs med obligatoriskt konfettiregn, blir en passande metafor för konserten. För ännu vet jag inte om jag insett vad för magnifikt ljuvlig konsert jag just har bevittnat.

Marcus Normark

Sigur Rós

För att på något vis sluta cirkeln tar vi ett citat från Markus Larsson igen, denna gång i avskräckande syfte. ”[Sigur Rós] symfoniska jämmerballader är skickligt arrangerade, utmärkt framförda ur en teknisk synvinkel, och dödligt trista.”.

Den här gången håller jag inte med. Inte alls. Tycker man att Sigur Rós är trista har man nog inte riktigt förstått grejen. De är antagligen ett av världens allra mest unika band, och är det några som sticker ut i djungeln av krogvänlig radiopop så är det dessa postrockande islänningar.

Konserten då? Ja, jag säger bara: Wow! Ibland behövs det bara utbristas i ett rungande Wow. Inte bara för att det är festivalens förkortning utan för att jag är mäkta hänförd. Det här är tredje gången jag (Marcus) ser detta magnifika band uppträda, och den här gången är det tydligt att de satsat mer på det visuella. Det är svävande bollar i bakgrunden på scenen, sångaren Jónsi är iklädd en bitterljuv svart mundering med fjädrar på, och trummisen har klätt sig i krona och en vit särk vilket gjorde att det såg ut som att han just hade varit i fikarummet och lussat för Way out Wests styrelse.



De har verkligen vidareutvecklat ljuseffekterna också. Ena stunden är det kolsvart på scenen, andra stunden exploderar det i bländande vitt och ackompanjeras av konfettiexplosioner i regnbågens alla färger. Sigur Rós bränner av en makalös setlist med de bästa låtarna från alla fem skivorna: Hoppipolla (och det underbara outrot Mea Bloanasir), Inní mér syngur vitleysingur, Gobbledigook, Saeglopur, Von … Och föga sannolikt är det att bli ombedd av bandet att sjunga med och klappa i takt. Men det är precis vad som händer, denna fredag. Bandet har absolut utvecklats, och mycket åt det muntrare viset. Sigur Rós toppar Way out Wests alla konserter med en spelning så nära perfektion man kan komma.

Erik Nahlén och Marcus Normark

PLUS
Centralt benägen festival.
Toaletter som skulle räcka till hela Texas befolkning
Väder som var långt över förväntan
En stor variation på artisterna
Enkelt att navigera
Experimentet att de som arbetade i informationen spred politiska budskap och nyheter i skymundan

MINUS
Svårt att få tag på programblad
Det kunde funnits lite fler sittplatser på området (man blir trött av att gå omkring 10 timmar i sträck)
Vissa artister borde ha tillåtits spela längre
Överdrivet långa köer till festivalklubbarna

För mer information om festivalen, besök http://www.wayoutwest.se