Var min begravning bra?

Förut levde jag som alla andra ungdomar. Jag var 18 år, bodde i Borlänge, och hade en vårtermin kvar innan jag skulle ta studenten. Fritiden ägnades åt att spela hockey och umgås med kompisarna, och på helgerna blev det så klart oftast fest. Så var det även på nyårsafton 2003/2004. Eftersom mina föräldrar var bortresta bestämde vi oss för att anordna en stor fest hemma hos mig. Vi lagade mat, drack champagne och sköt upp raketer.

Sedan satte jag mig i en bil där alla hade druckit.

I omkring 90km/h träffade vi husväggen. Smällen blev så kraftig att bilen vek sig som ett V runt hörnet. Innan krocken satt jag i passagerarsätet med bälte, men kraften mellan väggen och bilen var så stor att jag förflyttades så räddningstjänsten istället hittade mig intryckt bakom ratten.

Jag flögs med helikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala med spräckt skalle, brutet bäckenben och benbrott över i stort sett hela kroppen - kompisarna kände inte ens igen mig. Jag har inget minne från olyckan över huvud taget och jag tvingades tillbringa två veckor i respirator. Det första minnet jag har var efter ungefär tre veckor när jag äntligen återfick medvetandet. Jag tog min kompis hand, såg henne djupt i ögonen, och frågade om min begravning var bra.

När jag efter dryg månad var så pass fri från medicin att jag kunde börja tänka som en vanlig människa igen insåg jag vad som hade hänt mig. Jag hade slagit i den högra sidan av huvudet, vilket gjorde vänster arm och ben i stort sett förlamade, och eftersom jag hade brutit bäckenet fick jag göra allt – äta, sova, duscha – liggandes. Med hjälp av en vattenbassäng och extremt mycket tålamod lärde jag mig till slut att gå igen. Ett stort framsteg var när jag med min vänsterhand klarade av att lyfta en apelsin.

Efter 2½ månad på sjukhuset blev jag utskriven och inte långt därefter tog alla mina kompisar studenten. Det skulle jag också ha gjort, om jag inte hade valt en annan väg än de andra den där nyårsnatten. Jag fick gå om ett år i skolan och ta studenten med nya klasskamrater, och jag började sedan jobba heltid som vaktmästare. På grund av mina skador fungerade emellertid inte jobbet så bra och jag blev trött så fort jag gjorde minsta ansträngning.

Jag blev sjukskriven på heltid, men snart insåg jag att jag inte bara kunde gå hemma och tycka synd om mig själv. Därför började jag i en skola i Borlänge som riktar sig till personer som har varit med om någon typ av olycka. Det här blev min räddning och jag gick chans att börja om i mitt liv med nya mål, nya drömmar, och nytt självförtroende.



Hur ser då mitt liv ut idag? Jag är förlamad i halva tungan vilket gör att jag pratar långsamt och har väldigt svårt att höja rösten. Min motorik har blivit försämrad och det händer ibland att fötterna viker sig och jag ramlar ihop. Dessutom blir jag trött väldigt lätt och om jag exempelvis skulle stanna uppe till två på natten blir jag slut i en vecka efteråt. Trots dessa i sammanhanget lindriga handikapp är jag enormt glad över att jag kan gå upp varje morgon och laga min egen frukost när det i själva verket inte var så långt mellan mitt nuvarande liv och min begravning.

Jag bestämde mig tidigt för att inte bryta ihop och istället vända olyckan till något positivt. Därför besöker jag nu skolor runt om i landet och föreläser om rattfylla för att försöka hindra andra ungdomar att göra samma val som jag gjorde.

Det jag försöker förmedla till alla jag möter är att man hela tiden har ett val - varje dag, varje minut, varje sekund – och tänker man inte på konsekvenserna kan det förfölja en för resten av ens liv.

Om du vill veta mer om mig och mina föreläsningar kan du gå in på min hemsida http://www.andreasval.se